Lagen är tydlig: skolorna ska se till att eleverna inte far illa – varken på skolgården eller på nätet. Ändå kränks tusentals barn varje dag och många skolor tycks helt ovetande om sitt ansvar. Varför?
– Det är en fråga som jag ställer mig varje dag, säger Barn- och elevombudet (BEO) Lars Arrhenius.
Text: Malin Ekmark
BRIS-tidningen nr 3, 2010
Bild: Johan Bergling
När Lars Arrhenius tillträdde sin tjänst år 2006 trodde han att jobbet skulle handla mycket om att diskutera vilka åtgärder skolorna vidtagit för att förhindra och utreda kränkningar.
– Jag trodde inte att det skulle vara ett sådant ifrågasättande av uppgifterna från barnen, säger han.
Barn som redan tycker att de blivit illa behandlade känner att de utsätts för ytterligare en kränkning när de inte blir trodda av skolpersonalen.
– Många elever berättar för mig att det är det största sveket – att bli ifrågasatt av de personer som man ska kunna känna förtroende för.
Men skollagens kapitel 14 a ger inget utrymme för ifrågasättande.
– När skolan får kännedom om att en elev känner sig utsatt så måste man agera och göra en utredning, säger Lars Arrhenius.
Dålig kunskap
Vissa skolor har försvarat sig med att de inte känt till sin plikt att förhindra kränkningar.
– Det har förvånat mig under åren. När jag var advokat och till stor del jobbade med brottmål hjälpte det ju inte att någon kom och sade att man inte kände till lagen. Den enskilde medborgaren förutsattes känna till lagarna i samhället. Här handlar det om skolor och ytterst om deras huvudmän – kommuner och ägare av friskolor. De borde känna till lagen och vad som gäller för deras verksamhet, säger Lars Arrhenius.
Att okunskapen är stor på många håll tror Lars Arrhenius beror på både bristande intresse och avsaknad av resurser. Frågorna tas inte på tillräckligt stort allvar och de prioriteras inte tillräckligt. Signalerna måste komma uppifrån, menar han, från kommunerna och de som äger de fristående skolorna, att det här är ett prioriterat område och att det är nolltolerans mot kränkningar som ska gälla i alla skolor.
Men fortfarande tycks många vuxna anse att kränkningar och hårda tag hör skoltiden till och är något som barnen måste tåla.
– Ett exempel är att man kallar varandra för olika nedsättande tillmälen, som exempelvis hora. Det fortgår varje dag ute på skolorna. Skulle det ske på en arbetsplats skulle det bli aktioner direkt. Där anses det inte okej, säger Lars Arrhenius.
– Det måste till en attitydförändring när det gäller barn. Det här med nolltolerans är någonting man måste diskutera på skolorna. Vad är okej och vad är inte okej? För att få eleverna att förstå vad nolltolerans är måste först skolpersonalen ha en samsyn.
Finns inga undantag
Kränkningar som sker på nätet hamnar också under skolans ansvarsområde, även om vissa tycker att skola och internet är två skilda världar.
– För mig som jurist finns inga undantag. Lagen gäller på de platser där eleverna vistas och kommunicerar med varandra, exempelvis på olika sajter, säger Lars Arrhenius.
När arbetet med att förhindra kränkningar i den fysiska verkligheten inte fungerar tillfredsställande kan man fråga sig hur skolorna dessutom ska kunna hålla koll på nätet.
– Huvudmännen är de som håller i plånboken. De måste se till att det finns resurser, stöd och kompetens att hantera det här ute på skolorna. På samma sätt som man har system för att kolla upp elevernas resultat så måste man också ha system för att följa upp frågan om hur miljön ser ut när det gäller mobbning och diskriminering, såväl på skolgården som på nätet.
– Man måste börja i den änden. Har man elever som mår bra kan man också skapa bättre resultat när det gäller ämnen och betyg.
Tror på handlingsplaner
Lars Arrhenius säger att han ibland känner att han tjatar om lagkravet att skolorna ska ha handlingsplaner mot kränkningar. Men orsaken till tjatet är att han tror väldigt mycket på planerna. När de fungerar innebär de bland annat ett systematiskt arbete med att kartlägga problemen på skolorna. Engageras dessutom eleverna i arbetet är sannolikheten stor att andelen kränkningar minskar. Forskning från bland annat Brottsförebyggande rådet visar att arbetssättet får effekt.
Tyvärr har många skolor inte tagit planerna på allvar. När Skolinspektionen (som granskar skolornas arbete mot kränkningar) tidigare kritiserat brister i planerna så har många gånger inga förbättringar skett.
– När man kommit tillbaka några år senare har samma brister funnits kvar, säger Lars Arrhenius.
Men skrivningen i den nya skollagen, som trädde i kraft den 1 augusti 2010, innebär att det finns möjlighet till vitessanktioner när lagar och regler inte följs. Det i kombination med de skadestånd som Barn- och elevombudet sedan tidigare kan kräva när elever blivit kränkta kan förhoppningsvis göra skillnad.
– Kommunerna kommer att stå i valet att lägga ner pengar direkt för att ge skolpersonalen utbildning, kompetens och resurser eller att eventuellt tvingas betala skadestånd och viten i ett senare skede och dessutom ha elever som mår dåligt.
Upprättelse har betydelse
Trots besvikelsen över mängden skolor som fortfarande inte tagit till sig lagstiftningen tycker Lars Arrhenius att han har världens bästa jobb.
– Det betyder någonting för de elever som faktiskt får upprättelse. Det är en signal från samhället att det inte är okej att utsättas för mobbning och förnedrande behandling. Pengarna kan aldrig ersätta det lidande som eleverna utsatts för. Istället handlar det om att man får höra att skolan gjort fel och att skolan inte tagit kränkningarna på tillräckligt stort allvar.
Lars Arrhenius ser ljust på framtiden. Enligt Skolverkets senaste attitydundersökning har de faktiska kränkningarna minskat något. Samtidigt ökar hela tiden antalet anmälningar till Barn- och elevombudet, vilket tyder på att alltfler barn och föräldrar känner till att alla har rätt till en trygg skolmiljö.
– När vi började jobba år 2006 var vi till en början bara två tre personer. I höst blir vi trettio personer för att klara av mängden anmälningar. Det är en positiv utveckling att problemet uppmärksammas och att Skolinspektionen (som bildades år 2008) fått så stora resurser för tillsyn och inspektioner.
– Jag tror att man genom den här verksamheten kan förändra situationen ute i skolorna. Man kan få mobbningen att minska.
