Medierna hårdbevakar inte längre hedersbrott. Men det betyder inte att ungdomar slutat att vara förtryckta och utsatta. En ny undersökning visar att bara i Stockholm lever 4 000 nior i en hederskultur. 23 procent av flickorna får inte ha pojkvän och sju procent av pojkarna får inte bestämma vem de vill gifta sig med.
Text: Maja Aase
BRIS Tidningen nr 5, 2009
Hedersmorden på Sara Abed Ali (1996), Pela Atroshi (1999) och Fadime Sahindal (2002) har fått en enorm uppmärksamhet. Men hedersvåld är inte bara brutalt dödade döttrar.
– Mörkertalet är stort och tusenåriga traditioner går inte att förändra på en dag eller två. Vi måste ha tålamod och arbeta långsiktigt, tillsammans med föreningar och församlingar, för att förändra normer och attityder, säger Elisabeth Massi Fritz, ledamot i Bris förbundsstyrelse och Sveriges enda advokat som är specialiserad på hedersrelaterat våld.
Enligt Elisabeth Massi Fritz är det viktigt att detta våld rubriceras på rätt sätt, och inte bara kallas för misshandel eller hot. Då är det lättare att tidigt sätta in hjälp och skynda på handläggningen hos polis och åklagare.
– I de här fallen behövs kraftigare insatser. De utsatta kan behöva flytta till ett skyddat boende och vardagen måste ses över, för att förhindra ytterligare brott.
I sin välskrivna och lärorika bok Varför mördar man sin dotter? berättar författarna Emre Güngör och Nima Dervish om hur förövarna kan resonera, och om den yttersta konsekvensen av hedersförtrycket – minst 5 000 mord världen över, varje år.
Enligt Stockholms stads undersökning av niondeklassare från år 2009 lever så många som 4 000 ungdomar i en ”hederskultur som bryter mot svensk lagstiftning”.
Begränsad tillvaro
Deras vardag är inte som andra jämnårigas. Många får helt enkelt inte välja hur de vill leva, livet är begränsat. Sju procent av tjejerna och tre procent av killarna uppger att de har utsatts för ”rena kränkningar, hot och våld”.
– Under de senaste åren har jag märkt en ökning och fler polisanmäler, säger Elisabeth Massi Fritz. Men det behöver inte betyda att antalet brott ökar utan att fler vågar söka hjälp.
Emre Güngör, själv uppvuxen i en hederstradition, talar om en kultur där mannen har en beskyddarroll. Fruar, döttrar och systrar, deras rykte och sexualitet, är hotade av en yttre fiende – svenskheten. Därför måste kvinnorna kontrolleras och frihetsbegränsas. Annars kan de handla fel och träffa fel människor.
Misshandel, och i värsta fall mord, är försök att återupprätta den heder som förlorats eller är på väg att gå förlorad:
– Mannen förstår inte att han skadar, säger Emre Güngör. När han låser in sin dotter vill han bara göra något bra.
Enligt Nima Dervish kan en utsatt tjej fly från förtrycket, under förutsättning att hon slutar ha kontakt med familjen och inte visar sig. En pappa kan säga till dottern att ”du får göra vad du vill, bara du inte gör det framför mig”.
– Det är inte alltid handlingen i sig som spelar roll utan var det sker och hur stort avståndet är till resten av familjen, säger Nima Dervish. Det tycks vara så att om kvinnan fortsätter sitt liv någon annanstans är det inte lika provocerande.
Våld förnekas
En komplicerande faktor är att hedersförtrycket och -våldet förnekas. Förövare kan säga att de bara blev arga på en uppkäftig dotter och inte alls handlade i en tradition. Kanske hoppas de på lättare konsekvenser och mindre svårhanterad kritik.
– Det är problematiskt att ämnet är så känsligt och att svenskar är livrädda för att vara rasistiska, säger Nima Dervish. Men om hederskulturen finns i ett visst område måste man undersöka varför det är så. Och att strunta i invandrarbarns rättigheter, för att inte svartmåla invandrarmän, det är ju en ännu värre rasism.
Samhället satsar miljoner på utbildning och Elisabeth Massi Fritz förläser bland annat för domare, åklagare och poliser. Men fortfarande saknar hon hårdare straff och skrivningar i lagtext om hedersrelaterat våld som en försvårande omständighet. Hon efterlyser också en jourtelefon, där drabbade snabbt kan få tag på kunniga socialsekreterare.
– Den som inte känner tilltro berättar inte. Och om en kvinna inte får rätt hjälp av socialtjänsten kan hon tvingas återvända till sin familj och det kan få katastrofala följder, säger Elisabeth Massi Fritz.
Behov av kunskap
Även Emre Güngör och Nima Dervish pratar om behovet av kunskap och utbildning. Tidigare har Emre Güngör arbetat med killprojektet Sharafs hjältar, där syftet är att rensa bort ”de destruktiva inslagen” i kulturen och ”bekämpa det patriarkala tänkandet”.
Båda två tror på föreläsningar och diskussioner med gymnasieungdomar, som kan leva komplicerade liv i mellanförskap: mellan familjens och vännernas skilda värderingar. Skolorna måste också våga samtala med föräldrar.
– Tyvärr utnyttjas inte dessa invandrargruppers respekt för skolor och lärdom, säger Emre Gungör. Det är viktigt att personalen ifrågasätter, kallar till möten och berättar om skolans regler. Det är inte maktmissbruk. Rädslan för obehag får aldrig vara starkare än barnens rättigheter.
– De som drabbas av hedersrelaterat våld ska inte tro att de är ensamma, säger Elisabeth Massi Fritz. Det går att få hjälp så att situationen blir bra, och det går att tala om att detta förtryck är oacceptabelt. Genom åren har jag faktiskt sett enstaka fall där kvinnor kunnat och klarat av att återvända till sin familj.
