Raden av brister i utredandet kring våld eller övergrepp mot barn är lång, vilket leder till att en anmälan sällan leder till åtal. Rättsväsendet uppvisar en maktlöshet när det gäller barn som brottsoffer säger juristen Eva Diesen, som dels medverkat i utredningen om Barnahusens verksamhet samt skrivit boken ”Övergrepp mot kvinnor och barn – den rättsliga hanteringen” tillsammans med professor i processrätt Christian Diesen.
Text: Cecilia Nauclér
BRIS Rapport Vuxenstöd 2011
”Den största svagheten i utredandet av barnmisshandel inom familj är att anmälningarna i alltför hög grad bedöms ur en social än ur en polisiär synvinkel” skriver Eva Diesen och Christian Diesen i boken ”Övergrepp” ”Utredarna gör en helhetsbedömning av familjesituationen istället för att utreda och lagföra brottet”.
”Det innebär att om familjen framstår som välfungerande, hemmet är välordnat och föräldrarna verkar vara måna om sina barns väl och ve, har man från polisens sida ibland en tendens att se genom fingrarna med den rapporterade misshandeln (i vart fall om den inte är grov). ” I boken pekar Eva Diesen och Christian Diesen på en mängd allvarliga brister i utredningarna kring våld och eller övergrepp mot barn:
- Barn förhörs inte alltid, trots att det inte finns något åldersmässigt eller praktiskt hinder.
- Alltför många av de förhör som hålls håller för dålig kvalitet.
- Vårdnadshavare (möjlig förövare) har möjlighet att sabotera utredningsmöjligheterna, till exempel genom att underlåta att ta med barnet till förhör.
- Om den misstänkte förhörs är utredarna i alltför hög grad benägen att godta den misstänktes förklaringar och konfronteras inte med målsägandes uppgifter.
- Sökandet efter stödbevisning är otillräcklig och läkarundersökningar används också alltför sällan.
- Psykologiskt eller psykiatriskt sakkunniga anlitas sällan eller aldrig av polisen.
- Samarbetet med sociala myndigheter fungerar inte alltid tillfredsställande – från båda hållen.
Bristerna visar på att det verkar finnas någon slags maktlöshet från rättsväsendets sida, just för att utredningarna gäller barn, säger Eva Diesen. De visar en vuxenvärld som har svårt att ta ansvar för barnen.
Ideologisk kamp
Framförallt verkar utredningarna, både ur polisens och socialtjänstens perspektiv, präglas av en ideologisk kamp mellan familjerätt och barnrätt. Det vill säga vad som är en familjeangelägenhet och som rättsväsendet inte ska lägga sig i och vad som är ett brott mot barnet.
– Rättsväsendet fokuserar för mycket på att barnet är den som främst ska berätta vad som hänt.
Förklaringen är den svenska rättstraditionen som bygger på att barnet inte ska behöva medverka i en rättegång, och därför satsas det mycket på att barnet ska berätta allt i så få (inspelade) förhör som möjligt. Det grundar i en välvilja mot barnet; att det ska slippa påfrestningen av att medverka i processen, men det är tveksamt om det leder till barnets bästa i det långa loppet, säger Eva Diesen. Och att förhöra barn är en hel vetenskap fortsätter hon, det kan ta tid för ett barn att våga berätta, inte minst om det gäller sexuella övergrepp. Barnet kan heller inte alltid berätta exakt när, var och hur en misshandel har skett, vilket gör att ett förhör (som det ofta handlar om) inte räcker som bevisning i en rättegång.
Det i sin tur leder till frustrerade barnutredare som, trots mängder av kurser, inte känner att de gör ett tillräckligt bra arbete. För barnet kan det leda till att det får skuldkänslor när utredningen läggs ner ”i brist på bevis”, för att det inte har berättat tillräckligt bra.
– Barn förstår att det satsas mycket från de vuxnas sida för att de ska berätta. De ser hela apparaten med videokamera och bandspelare och de berättar så gott de kan.
Dessutom har föräldrar möjlighet att sabotera utredningen, bland annat genom att förhala förhören genom att se till att barnet inte kommer vid kallelse. En vårdnadshavare som slår eller begår övergrepp vill inte att den brottsliga handlingen ska bli känd och därför är det oerhört viktigt att rättsväsendet förordnar barnet en särskild företrädare, menar Eva Diesen.
– Det är väldigt viktigt att man gör det när det finns anledning att tro att vårdnadshavaren inte kan tillgodose barnets intressen. Dessutom är det viktigt att om den ena föräldern är misstänkt för våld eller övergrepp så ska den andre föräldern slippa företräda barnets intressen. Om barnet exempelvis är utsatt för våld av pappan, så är det inte ovanligt att även mamman är utsatt, och därför inte lämplig att företräda barnet fullt ut.
Förhör svag länk
Förhören blir med andra ord ofta utredningens svaga länk och Eva Diesen menar att rättsväsendet behöver släppa fokuset på barnförhören och istället arbeta på flera plan. Bland annat genom att leta fram stödbevisning och låta barnet bli undersökt av läkare med specialistkompetens. Anledningen till det är att utredningen ofta fokuserar på den senaste misshandeln, men barnet kan ha blivit misshandlat under en längre tid.
– Det kan vara svårt att bevisa en misshandel som den misstänkte inte erkänner, eller så erkänner man en örfil för att komma lindrigt undan med böter. Men även om det inte finns synliga blåmärken på barnet så ska barnet få en helkroppsundersökning så att eventuell systematisk misshandel kan komma fram i ljuset. Och systematiskt våld kräver en helt annan brottsrubricering – grov misshandel eller grov fridskränkning – vilket leder till helt annan prioritering och andra domslut.
Men grövre brott kräver också större resurser att utreda och här kan Eva Diesen se ett motstånd till att gå vidare med utredningarna om ett lindrigare brott ändå är erkänt, t.ex. en örfil. Och, framhåller Eva Diesen, rättsväsendet måste hålla förhör med den misstänkte, och då flera förhör.
– Ofta slipper den misstänkte att konfronteras med barnets berättelse. Det finns en tradition som handlar om rättsäkerhet och personlig integritet som särskilt gör sig starkt gällande vid sexuella övergrepp – man får inte anklaga någon om inte anklagelsen är sann. Det innebär att den misstänkte under förundersökningen och i en eventuell rättegång, med en advokat vid sin sida att rådgöra med, kan berätta sin version utan att bli särskilt emotsagd.
Polisen mer kritisk
Samtidigt ser Eva Diesen en förändring hos polisen vad gäller förhören med de misstänkta och att kåren börjar förstå att de måste blir mer kritiskt ifrågasättande mot de vuxna.
– De ska inte få komma undan så lätt. De misstänkta är i alla fall vuxna och det primära ansvaret att berätta om vad som har hänt, och vad de har gjort, måste ligga hos dem.
Hon gör en jämförelse med andra länder, bland annat Italien och Frankrike, där de misstänkta konfronteras med barnet i samma rum.
– Det är inte särskilt snällt mot barnet, men resultatet blir att många fler erkänner våld eller övergrepp. De klarar inte av att neka framför barnet. Och för barnet kan det vara bättre i längden, att bli trodd på och att rättsprocessen faktiskt leder till någon slags upprättelse.
Och när utredningen läggs ned med motiveringen att ”brott inte kan styrkas” får ofta socialtjänsten ta över som yttersta skyddsnät, men förklarar Eva Diesen, risken finns att socialtjänsten uppfattar den nedlagda utredningen som att ingenting har hänt barnet.
Beror alla bristerna på okunskap?
Ja, till viss del hävdar Eva Diesen. De som kan familjebrott är mycket duktiga men för få, och de som saknar kunskap har inte förståelse för själva brottstypen. Dessutom finns det inte tillräckligt med kunskap att hämta. Hon anser att polisen behöver fler specialistenheter som utreder brott mot barn. En specialistenhet skulle också kunna få lite högre status inom kåren, något som barnutredarna kämpar emot idag.
Familjedomstolar och Barnfridscentrum är också åtgärder som Eva Diesen tror kan skapa positiva förändringar för barnet.
– Familjedomstolar skulle kunna medföra att barnen verkligen blir hörda och får tala i rättsal med en säker miljö och med vuxna med specialistkunskap. Dessutom måste vi få andra påföljder, som till exempel behandling och samhällstjänst. Böter som är en vanlig påföljd idag riskerar att drabba de mest resurssvaga familjerna, och det hämmar lagföringen eftersom polis och åklagare oftast är medvetna om att det är barnet som ytterst drabbas när familjens ekonomi försämras.
