Vad händer när ett barn försöker berätta för en vuxen om att det blir mobbat? BRIS har analyserat kontakterna med barn och unga om mobbning under vår och sommar 2010 och ser alltför ofta en frånvarande vuxenvärld.
Text: Cecilia Nauclér
BRIS-tidningen nr 3, 2010
Bilden Karin Johansson får efter att ha djupläst BRIS barn- och ungdomskontakter om mobbning det första halvåret 2010 är inte ny. Många barn och unga har mycket svårt att bli tagna på allvar när de försöker få hjälp av en vuxen för att de mobbas.
Den vanligaste reaktionen, utifrån barnens berättelser, är att barnet har fått säga till flera gånger innan den vuxne reagerar och tar tag i situationen.
– I många av berättelserna beskriver barnet att läraren, eller den vuxne som barnet valt att berätta för, verkar tro att mobbningen ska gå över av sig självt, säger Karin Johansson. Den vuxne väljer att vänta på att barnet ska komma tillbaka, vilket inte alla barn gör.
– Men de som orkar och vågar be om hjälp flera gånger har också större chans att få hjälp.
Sammanfattningsvis ser hon fyra olika tillvägagångssätt från de vuxnas sida. En del barn och unga blir lyssnade på och den vuxne agerar så att mobbningen slutar. Andra barn och unga blir lyssnade på, men ingenting händer efteråt. I en del av de här fallen vidtas åtgärder från de vuxnas sida, men de leder inte någon vart. Till exempel har den vuxne pratat med mobbaren, men inte vidtagit fler åtgärder.
I det tredje tillvägagångssättet ser Karin Johansson att barnet överhuvudtaget inte har blivit taget på allvar. Mobbningsproblemet har förminskats av den vuxne, eller skulden läggs på den mobbade.
– En tjej berättar att hon till och med blev utskrattad av skolkuratorn när hon försökte berätta.
Det fjärde tillvägagångssättet är att läraren ser mobbningen och skäller på alla inblandade, inklusive den mobbade.
– Läraren ser inte att det är mobbning som pågår, utan tar det för en ömsesidig konflikt mellan mobbaren och den som mobbas.
Vill inte störa
Det är också mycket vanligt att barnen inte vågar berätta för vuxna om mobbningen, just för att de tror att de inte ska bli trodda eller tagna på allvar.
En del barn berättar för BRIS att de inte vill störa sin lärare, för de upplever att läraren har viktigare saker att göra.
– Vissa berättar inte för någon vuxen för de tror att de har vant sig vid mobbningen, att den inte längre berör dem. Men det stämmer inte, de mår ju dåligt för annars skulle de inte kontakta BRIS, konstaterar Karin Johansson.
Vissa berättar inte för att de tror att situationen då skulle förvärras. De vill heller inte visa sig svaga för mobbarna.
– För då känns det som att mobbaren har vunnit.
Kunskapen om skolans skyldighet att arbeta mot mobbning och kränkningar är låg hos barnen som kontaktar BRIS. Istället tror de att det är ett problem som de måste hantera själva.
– Men det är för stort för dem, det går inte.
Flera av barnen berättar att de har bytt skola på grund av mobbningen, en bild som BRIS har sett tidigare. Men det finns inga berättelser om att den som mobbat tvingats byta skola.
Föräldrar kan inte alltid hjälpa
Föräldrar finns med i barnens berättelser, även om det inte är lika vanligt förekommande att barnen försöker få hjälp av sina föräldrar som av någon vuxen på deras skola. Men det är inte säkert att föräldrarna lyckas få till någon förändring till det bättre.
– Det är nämligen inte säkert att föräldrarna blir tagna på allvar när de kontaktar lärare och rektorer.
Några föräldrar reagerar med att bli arga när barnet berättar om mobbningen. De lägger skulden på barnet och säger att det får skylla sig självt. Det finns också lärare som väljer att inte se det som händer i korridoren eller i klassrummet. I barnets ögon är just det agerandet det yttersta sveket från den vuxnes sida.
– Barn vill bli trodda, de vill bli tagna på allvar och de vill att de vuxna som ska ta itu med mobbningen har tillräckligt med kunskap för att kunna stoppa det som sker. För ett barn är det så självklart att tro att vuxna vet hur de ska göra. När vuxna väljer att inte se så är det för barnet ytterligare ett hårt slag på självkänslan, och barnet tror att mobbningen är något som han eller hon måste lösa själv.
En röd tråd i barnens berättelser är att självförtroendet försämras kraftigt. Det leder ofta till att barnet isolerar sig, får problem med relationer till andra och skolarbetet försämras. Många drabbas av psykisk ohälsa som självdestruktivitet och självmordstankar.
Men trots allt har barnen hopp om att situationen ändå ska kunna bli bättre och att det ska finnas hjälp som får slut på mobbningen.
– Jag tror att hoppet är de här barnens livsgnista, det de lever på.
