En familjehemsplacering kan vara räddningen för ett barn. Men familjehemmen får inte alltid rätt stöd och handledning. De som ringer BRIS vuxentelefon – om barn vittnar om svårlösta konflikter med socialtjänsten, den biologiska familjen, med mor- och farföräldrar. I centrum finns barnet som den största förloraren.
Text Ulla Tillgren
BRIS Tidningen, 2010
En väl fungerande kontakt mellan familjehem, socialtjänst och de biologiska föräldrarna är avgörande för att en placering blir till barnets bästa.
– Familjehemmen behövs och är så viktiga. En placering är en sista utväg när allt annat prövats på hemmaplan, säger Eva Stenelund, biträdande chef för BRIS operativa verksamhet. Barnen är i en mycket utsatt situation. De äldre tonåringarna har ofta också en bakgrund fylld av konflikter med vuxenvärlden.
Att vara familjehemsförälder innebär mycket glädje, men också sorg och misslyckanden. De som ringer BRIS vittnar om en turbulent tillvaro för alla inblandade.
– Familjehemsföräldrarna vill ha mer utbildning och handledning för att kunna ge barnen rätt omsorg. Idag känner de sig ofta utelämnade till socialtjänstens goda vilja. Många är ganska förtvivlade, säger Eva Stenelund. De får med kort varsel ta emot barnen in i sin familj. Där ställs nästan orimliga krav på att de ska klara av någonting som alla andra tidigare misslyckats med.
Mer komplex problematik
De placerade barnens problematik är mer komplex idag än för tjugo år sedan. Utbildning och handledning är än viktigare för att inte placeringen ska haverera. Exempel på placerade barn som kom till BRIS kännedom 2009: en misshandlad 3-månaders baby; en 3-årig försummad helt apatisk flicka; en 3-åring med skyddad identitet och hotbild; en 8-årig flicka med svåra hemförhållanden som bott i fyra olika familjehem.
– Familjehemmen upplever att socialtjänsten mörkar barnens problematik eftersom det är svårt att hitta familjer som är villiga att ta hand om dessa barn. Men om familjehemmen inte får hela bilden klar för sig blir det svårt att ge rätt stöd, anser Eva Stenelund. När den verkliga bilden klarnar kanske familjehemmet inte har rätt verktyg att hjälpa barnet och måste avbryta placeringen.
Socialtjänsten behöver bli bättre på att matcha familjen med barnets behov
– En tonåring med riskbeteende, utåtagerande, missbruk och en jättedålig relation till de biologiska föräldrarna kanske inte ska placeras i ett familjehem med små barn. Om tonåringen inte fungerat hemma behövs det ju extra mycket insatser för att det ska fungera i nästa familj.
Det finns brister i hela vårdkedjan.
– En placering kan sägas upp med omedelbar verkan och det skapar en otrygghet för alla inblandade, fortsätter hon. Det saknas även planer för hur umgänget med de biologiska föräldrarna och med syskon ska se ut. Planerna för umgänget kan ändras snabbt utan att familjehemmen informeras.
Lite av ett lotteri
Socialtjänsten ska upprätta en plan för varje barn, vilket inte alltid görs. Ibland saknas till och med kontaktpersoner på socialtjänsten. Vid en akut situation vet familjehemmet inte vem de ska ringa.
– Många är förtvivlade. De säger att det är lite av ett lotteri. Det gäller att bo i en kommun med upparbetade rutiner och samlad kunskap om barns behov. Handläggaren på socialtjänsten är central och bör vara spindeln i nätet.
Barnen är de stora förlorarna när familjehemsplaceringar inte fungerar.
– De får ingen vettig chans till ett bra liv. Barndomen är nu, den går inte att kompensera i efterhand. Alla vuxna borde lägga allt krut på att det ska bli bra. Barnen behöver extra stor uppbackning av alla omkring dem. De är i ett familjehem av en särskild anledning.
