Efter mordet på Fadime Sahindal år 2002 har förtrycket mot flickor och kvinnor som lever i kulturer med starka hedersnormer uppmärksammats. Men även pojkarna i dessa grupper förtrycks och många mår dåligt över att leva med normerna.
Text: Mette Hultgren
BRIS Tidningen nr 4, 2008
Pojkar och flickor som lever i kulturer med starka hedersnormer har en del gemensamma nämnare, som till exempel att homosexualitet är tabu, både pojkar och flickor tvingas till arrangerade äktenskap och pojkar kan tvingas göra slut med flickvänner om de har en annan nationalitet eller religiös bakgrund än pojkens familj.
– Det är viktigt att killarna också väljer en partner ur samma grupp, men de har en något större frihet att välja partner generellt sätt. Men sedan finns det killar som drabbas väldigt hårt av hedersnormerna, det förekommer tvångsäktenskap även för en del killar som riskerar att uteslutas från familjen om de inte accepterar föräldrarnas val av livspartner, säger Dilek Baladiz, socionom och föreläsare med inriktning mot hedersrelaterat förtryck och våld.
Den stora skillnaden mellan pojkar och flickor i hederskulturer är att pojkar och unga män påtvingas rollen som väktare åt sina systrar. Pojkarna mår dåligt när det sprids negativa rykten om de kvinnliga familjemedlemmarna och de får lägre status inom den egna etniska gruppen. Efter påtryckningar från familjen, släkten eller kollektivet kan de bestraffa systrarna genom att begränsa deras frihet och i värsta fall ta till våld.
Kuratorer på landets skolor och Rädda barnens hjälplinje vittnar om att allt fler pojkar mår dåligt och söker hjälp på grund av de omgivande hedersnormerna.
– Det finns ett enormt behov av att kommunicera kring de här frågorna. Väldigt många pojkar som tvingas ta ansvar för sina systrar mår dåligt av det och vill ha en förändring. Dagens pojkar och bröder är morgondagens fäder och äkta män – därför är det oerhört viktigt att vi jobbar förebyggande, säger Dilek Baldiz.
Behov av kommunikation
Hon har även varit projektledare för Alina -Josef -08 ett projekt som sedan ett år drivs av Länsstyrelsen i Stockholm i samarbete med Odysséteatern. Projektet, som består av teaterpjäsen Den fjärde månaden med efterföljande diskussion – har vänt sig till främst elever i årskurs nio och gymnasiet., deras lärare, kuratorer och fritidsledare. Den fjärde månaden lyfter fram både förövarens (broderns) och offrets (systerns) perspektiv och visar hur båda parter är offer för omgivningens hedersnormer. Efter föreställningen har publiken under ledning av Dilek Baladiz och en annan socionom, båda med egna erfarenheter av att leva i hederskulturer, diskuterat pjäsens innehåll med publiken.
– Vi har mött en enorm respons från både flickor och pojkar vilket visar att det här är ett stort och viktigt problem och vi har uppmanats att fortsätta vårt arbete. Vi möter killar som säger alltifrån att de skulle döda sin syster om hon hade pojkvän och drog vanära över familjen till de som tycker att det är urjobbigt och att det måste ske en förändring. Många vill att vi ska jobba med deras föräldrar och personligen tror jag att nästa steg handlar just om att nå föräldragenerationen, säger hon.
Genom att prata om jämställdhetsfrågor kopplat till både det svenska samhället och kulturer med hedersnormer så har ingen pekats ut och Dilek Baladiz menar att det finns oerhört mycket att göra på jämställdhetsområdet även bland svenska killar.
– Men den stora skillnaden är att när man lever under hedersnormer så lever man under ett kollektiv som ställer krav på att man följer normerna. Kollektivet är ett starkt stöd och ställer upp på sina medlemmar i vått och torrt, men bara så länge man håller sig till normerna.
Från förtryck till hjälte
En som har erfarenhet av att leva under kollektivets tryck är Wahid Setihesh.
– Jag kände mig tvungen att ställa upp på normer och ett patriarkaliskt tänkande som jag i dag inte försvarar. Men som ung kille i förorten, omgiven av hederstänkande är det inte lätt att värja sig, grupptrycket är starkt och man vill inte bli ensam och man vill inte ha dåligt rykte i gruppen, berättar han.
Egentligen kommer Wahid Setihesh från en jämställd familj, så det var inte främst familjen utan gruppen runtomkring som påverkade honom. När det började gå rykten som satte familjens heder på spel såg han ingen annan utväg än att ta till våld. Med påföljden att han blev utslängd hemifrån. Då började Wahid fundera över vad han gjorde och gick med i Sharaf hjältar.
– Jag tyckte att jag var skyldig att gå med och kämpa för något bra. Jag tyckte inte att jag hade stått upp för och försvarat tjejers rätt till ett eget liv utan jag hade sett hur de misshandlades utan att ingripa, säger han.
I dag är han ansvarig för teaterverksamheten inom Sharaf hjältar i Göteborg men han håller även i dialoggrupper och föreläser runt om på skolor och fritidsgårdar. Som en av Sharafs hjältar möter han både dem som håller på hederskulturen och de som mår dåligt av den och vill ha en förändring.
– Ska vi uppnå en förändring bort från hederstänkande så måste samhället på olika sätt stötta oss unga som försöker förändra och vi måste informera unga, både tjejer och killar, om deras rättigheter och skyldigheter i samhället. Ofta handlar det om att få kunskap om grundläggande mänskliga rättigheter säger han.
Fakta:
Sharaf hjältar
Sharaf är det arabiska ordet för heder. Arbetet med Sharaf Hjältar riktar sig till killar från 17 år och uppåt och som lever inom hederskulturen. Målet är att genom utbildning och diskussioner förändra ungdomarnas attityder genom att utgå från deras eget engagemang. Sharaf hjältar startade i Stockholm men finns numera i flera städer i landet.
