Möten som gör skillnad
När en familjemedlem tar sitt liv drabbas hela familjen. Föräldrar blir utom sig av sorg och skuld. Barn har svårt att sätta ord på sina känslor. Ingenting blir sig likt. Under en stödhelg får familjerna träffa andra familjer i samma situation. Under två dygn får de prata om sina känslor och utbyta erfarenheter. En metod som har visat mycket goda resultat och hjälpt många familjer att gå vidare.
Text: Ingvor Farinotte
BRIS-Tidningen nr 4, 2011
Efter tsunamin startade ett unikt samarbete mellan BRIS, Rädda Barnen, Röda Korset och Ersta diakoni. Med hjälp av finansiering från Allmänna arvsfonden kunde organisationerna gemensamt anordna stödhelger för barn som blev föräldralösa i samband med tsunamin, och för familjer som förlorat barn.
– Innan vi hade vår första stödhelg var vi lite skeptiska till den här formen av stöd, berättar Sofia Grönkvist från BRIS. Men ju fler helger vi genomförde, desto mer övertygade blev vi om att det är en modell som verkligen fungerar. Och vi lärde oss för varje gång, hur vi skulle förfina upplägget och utveckla modellen.
Dessa stödhelger gav så bra resultat att man ville behålla och utveckla dem som en modell för bemötande av familjer i kris. Därför startades projektet ”stödhelger för familjer som drabbats av dödsfall genom suicid” som pågått från år 2009 till år 2011 och drivs gemensamt av BRIS, Rädda Barnen och Röda Korset.
Välutbildade ledare
Ansvariga representanter från de olika organisationerna är med som ledare under stödhelgerna. Lotta Polfeldt från Rädda Barnen, Sofia Grönkvist från BRIS, Annika Gillispie och Sara Hedrenius från Röda Korset har alla en professionell bakgrund och lång erfarenhet av att arbeta med vuxna, tonåringar och barn i sorg och kris.
Förutom representanterna ovan medverkar andra ledare, fritidspersonal och massörer under stödhelgerna.
- Det är alltså professionella, erfarna terapeuter och andra yrkesgrupper som arbetar på stödhelgerna, säger Lotta Polfeldt. Det är en förutsättning för att man på ett djupare plan ska kunna planera, förbereda, organisera och genomföra stödhelgerna.
- Vi har blivit trygga med metoden och med varandra, vi har lärt oss av en del misstag, berättar Annika Gillispie. Idag litar vi till hundra procent på strukturen och vi vet att det håller och blir ett bra stöd för deltagarna.
Upplägg av en stödhelg
Efter en telefonintervju sker ett samtal med familjen under ett hembesök. Redan där startar en process. Sedan kallas familjen till en stödhelg på en lugn och naturnära konferensanläggning någonstans i Sverige, där man sover två nätter.
- Internatformen fungerar bra eftersom man får en chans att lära känna – och lita på – varandra, säger Annika Gillispie. Det här är familjer i kris, som ofta har svårt att prata om det som hänt. Det kan ta tid att öppna sig och få tillit. Det får man genom att möta andra med liknande erfarenhet. Då känner man sig inte ensam.
En stödhelg omfattar 10–15 familjer och 10–12 ledare, inte fler än 50 deltagare totalt. Man samlas till lunch en fredag och har en gemensam uppstart, där alla får presentera sig. Därefter sker samtal och övningar i mindre grupper, ledda av två professionella ledare per grupp.
- Vi formar grupper som vi bedömer ska fungera tillsammans och skapa dynamik. Mammor kan behöva träffa andra mammor, precis som pappor kan behöva träffa andra pappor. Men vi tar fram olika konstellationer utifrån situationen och människorna, det är aldrig en slump vilken grupp man hamnar i, säger Sofia Grönkvist.
Isbrytarlekar och minnen
Grupperna jobbar i ombonade små rum som försetts med material. För barnen kan det vara färgkritor, ritblock och glittriga pärlor etc. De första övningarna är till för att lära känna varandra, barnen får göra ”isbrytarlekar” och liknande. Sedan följer olika teman där man ska få möjlighet att på olika sätt prata om den man har förlorat och hur det har påverkat en själv och familjen. Hur det gick till, vilka minnen man har av personen, både bra och dåliga med mera.
- En del kanske inte har berättat för någon om vad som har hänt. Barn är särskilt utsatta, menar Lotta Polfeldt. De vill ofta inte belasta sina föräldrar, som redan är tyngda av sorg, med sina egna tankar och funderingar. Bland sina kamrater vill de att allt ska vara som vanligt och väldigt få har andra vuxna som vill och kan lyssna, som barnet har förtroende för. Det är svårt för barn att sätta ord på sina känslor. Deras sätt att uttrycka sorg skiljer sig från vuxnas, som har andra referensramar och vet, på ett intellektuellt plan, att sorgen kan bli uthärdlig i framtiden.
- Det finns stor värme mellan deltagarna och man känner en tillåtande atmosfär i grupperna, berättar Annika Gillispie. En övning som ger många insikter till både föräldrar och barn är ”Föräldrars frågor till barnen” och ”Barnens frågor/uppmaningar till föräldrarna” som bland annat behandlar skuld, skam och ilska. Här får många svar på frågor man inte vågat ställa inom familjen, eller inte förstått.
Förutom samtalsövningar förekommer föreläsningar och ”teambuilding” i form av olika aktiviteter, t ex att åka fyrhjuling tillsammans. Det finns också ”egen tid” och möjlighet till massage och annan avkoppling eftersom hela kroppen sörjer.
Stödhelgen följs upp med ett telefonsamtal eller – om det behövs – ett nytt hembesök i familjen. Efter ett halvår möts samma familjer igen, under en stödhelg, och frågorna tas upp på nytt. Hur har det gått och vad har blivit annorlunda? Efter den andra stödhelgen får familjerna ett avslutande besök hemma.
Vill implementera modellen
- Nu när projekttiden är över vill vi kunna fortsätta arbeta med den här modellen, säger Sofia Grönkvist. Nu har vi kunskap och mycket goda erfarenheter, som måste tas tillvara. Vi vill sprida kunskapen till landsting och kommuner som kan använda modellen i sin egen verksamhet. De deltagande familjerna tycker att stödhelgerna varit till hjälp för dem, och vår tanke är att modellen också kan fungera för familjer som lever i kris av andra orsaker.
Modell för bemötande av familjer i sorg – projektets syfte och mål
Syftet är att utveckla en modell för sorg- och krisbearbetning för familjer, oavsett var i landet de bor. Målet är att ge drabbade familjer ett stöd för att kunna hantera sorgen och det gemensamma livet efter dödsfallet.
Efter de tre år som projektet pågått ska modellen dokumenteras i en bok, som beräknas vara klar våren 2012. Därefter ska modellen spridas till organisationer/institutioner/myndigheter, t ex kommuner, som vill ge gruppstöd till familjer i kris enligt den här modellen.
Projektet finansieras av Allmänna arvsfonden och drivs av BRIS (Sofia Grönkvist), Rädda Barnen (Lotta Polfeldt) och Röda Korset (Annika Gillispie och Sara Hedrenius) gemensamt. Under projekttiden har man genomfört fyra stödhelger, riktade till familjer bosatta i hela landet. Två för familjer som förlorat ett barn och två för familjer där en förälder tagit sitt liv.
