Oro, osäkerhet och frustration präglar föräldrars inställning till de sociala myndigheterna. Informationsbrist och för långa väntetider verkar vara problemen.
Text: Mia Berg
BRIS-Rapporten Vuxenstöd, 2012 tema Psykisk ohälsa
Det tar emot. Att ringa det lokala socialkontoret är ett stort steg för många föräldrar, även när deras barn mår mycket dåligt och skulle behöva hjälp.
– Det finns en stor oro och osäkerhet hos föräldrar som är på väg att kontakta socialtjänsten. De undrar hur det går till, vad man kan få hjälp med och i så fall vilken typ av hjälp man kan få. Det säger Maria Pedersen, BRIS-ombud i BRIS Nord, som gått igenom dokumenterade samtal till BRIS vuxentelefon – om barn, som handlat om hjälpsökande och myndighetskontakter.
Till BRIS ringer föräldrar och mor- och farföräldrar ofta för att samla kraft inför att ta problemet vidare, eller för att söka stöd under tiden utredningen pågår.
Det kan också handla om barnens situation i vårdnadstvister, där tilliten mellan mamman och pappan för länge sedan försvunnit. I sådana fall erbjuder socialtjänsten samarbetssamtal där föräldrarna ska kunna träffas tillsammans med en person från socialtjänsten, för att prata om barnens situation och om hur umgänget ska se ut. Samtalen är frivilliga, men problem uppstår om en förälder vägrar att samarbeta och komma till samtalen.
Hos en förälder som kontaktar BRIS finns det ofta en stor oro över hur barnet har det hos den andra föräldern och över att man tvingas lämna sitt barn där regelbundet till dess att utredningen är klar, trots att man är övertygad om att barnet far illa.
– Föräldrarna slits mellan viljan att skydda sina barn och rädslan för att förlora i vårdnadstvisten om de inte samarbetar under tiden, säger Maria Pedersen.
Inget stöd under utredning
Samtidigt kan utredningarna ta lång tid, ibland upp till flera år, och många berättar att barnen inte får någon hjälp under tiden. Det är frustrerande för de som ser hur dåligt barnen mår och inte kan göra något åt det.
Föräldrar som väljer att söka hjälp för sina barn hos barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) möts ofta av en lång kötid och det finns exempel på att skolpsykologer har visat sig ovilliga att hjälpa barn som far illa av tvistande föräldrar, eftersom problemet inte uppstått i skolan.
En anmälan om att ett barn far illa leder ofta till långa utredningar och mycket dokumentation, trots det händer det att utredningar läggs ner. Ibland för att socialtjänsten anser att föräldern inte haft något ont uppsåt med sina handlingar, ibland för att man inte frågat barnen vad som hände. Det händer också att barn som fått chansen att berätta väljer att inte göra det.
– Mycket hänger på att barnet vågar berätta. Trots att det finns mycket dokumentation räcker det inte om barnet inte självt bekräftar det som hänt. Det är ett dilemma eftersom det är svårt för ett barn att lämna ut sin förälder. Och det kan vara svårt att skapa förutsättningar så att barnet känner sig så tryggt att det vågar berätta.
Efter att en utredning blivit nedlagd kan barnet hamna i en ännu värre situation, eftersom samhället då på något sätt accepterat det som pågår innanför hemmets väggar.
Problem i små kommuner
En riskfaktor Maria Pedersen har kunnat se i materialet är att kontakten med socialtjänsten verkar mer problematisk i små kommuner. När alla känner alla verkar det svårare att ingripa när barn far illa, och det gör att tilliten till socialtjänsten blir ännu mindre från föräldrarnas sida.
– Det är klart att socialtjänst, BUP och skolhälsovård för det mesta fungerar bra, man måste komma ihåg att föräldrar vänder sig till oss när det uppstår problem, att det är den typen av historier vi får, säger Maria Pedersen.
Men hon tycker ändå att det finns tre viktiga lärdomar att dra av berättelserna som når BRIS:
– Informationen från socialtjänsten om hur de kan hjälpa skulle kunna bli mycket bättre. De skulle kunna fylla en jätteviktig funktion i vardagen för många familjer om människor bara visste vilken kompetens som finns där. Men idag är socialtjänsten något man ibland hotar med och kanske vänder sig till i sista hand.
Utredningstiderna är för långa och påfrestande för barn och föräldrar.
– Där krävs en förbättring. Och möjligheterna att ge barnen hjälp under utredningstiden måste öka.
