Tema fysiskt- och psykiskt våld samt sexuella övergrepp

Att vuxna kontaktar BRIS Vuxentelefon – om barn med allvarlig oro för att ett närstående barn utsätts för våld eller övergrepp visar på de goda krafter som ändå finns kring de utsatta barnen. Det finns vuxna som ser eller anar barnets utsatthet, men de vet inte hur de ska gå till väga för att hjälpa. Här spelar BRIS Vuxentelefon en viktig roll i att stötta de vuxna så att en positiv lösning till barnet kan komma till stånd.

Fakta: Karin Johansson, utredare BRIS
BRIS Rapport Vuxenstöd 2011

Den röda tråden genom nästan alla kontakter i BRIS Vuxentelefon – om barn är vuxnas oro för barn som står dem nära eller som de möter regelbundet. Oftast är den vuxne en av barnets föräldrar men samtalet kan också komma från mor- och farföräldrar, släktingar, styvföräldrar, grannar, kompisars föräldrar, skolpersonal eller andra vuxna. Många av de vuxna som ringer till BRIS Vuxentelefon – om barn har tidigare varit i kontakt med olika myndigheter som socialtjänsten. Men berättelserna till BRIS visar också att det finns många vuxna som enbart varit i kontakt med barnet och/eller familjen och som känner väldigt tydligt att de vill göra något och inte stå och se på.

Misshandel och övergrepp

De vuxna beskriver barn och unga som utsätts för olika former av misshandel och övergrepp. I de flesta fall rör det sig om fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld som någon vuxen i barnets närhet utsätter barnet för. De vuxna berättar för BRIS om hur förövare slagit, tagit strypgrepp, dunkat barnets huvud, brutit barnets fingrar, låst ute barnet mitt i vintern, hotat, skrämt, sagt kränkande ord, slängt barnet i golvet, våldtagit eller sexuellt ofredat barnen. De vuxna berättar också om barn som bevittnat våld mellan vuxna eller som lever i miljöer med ständiga bråk och familjekonflikter.

Många av de utsatta barnen lever i långa och konfliktfyllda vårdnadstvister där föräldrarnas besvikelse och frustration går ut över barnen eller där barnen tvingas in i en lojalitetskonflikt när föräldrarna använder barnen för att straffa varandra.

Barnens reaktioner

Uppringarna har ofta uppfattat att barnen mår mycket dåligt, vilket till exempel tagit sig utryck i form av att barnen har ont i magen, svårt att sova, får vredesutbrott och andra beteendeproblem, kissar och bajsar på sig, slutar att äta, blir kuvade och är rädda, misslyckas i skolan eller uttrycker självmordstankar.

Förövare

Vanligen är förövaren barnets pappa, mamma eller styvförälder, men även mor- och farföräldrar, syskon, tränare, grannar, andra barns föräldrar samt andra barn förekommer som förövare.

Barn som måste träffa sina våldsamma föräldrar

I dokumentationen från BRIS Vuxentelefon- om barn finns en rad exempel på barn som tvingas leva med eller träffa sina föräldrar, trots att de utsatt dem eller någon annan för upprepat våld och trots att barnen är rädda inte vill träffa dem. I de flesta fall handlar det om att tingsrätten eller familjerätten beslutat om umgänge, boende eller vårdnad eller fattat ett interimistiskt beslut i väntan på det slutliga avgörandet. Det kan också handla om att barnet måste bo med en förälder vars nya partner utsätter barnet för våld. Andra myndighetspersoner, till exempel medlare kan också ha tvingat barn att möta föräldrar som de är rädda för på grund av vad föräldern har gjort.

Det berättas om föräldrar, oftast pappor, som har en charmig och en våldsam sida och på så vis för myndigheterna bakom ljuset eller som arbetar hos till exempel polisen eller andra myndigheter och får umgänge trots anmälan om sexuella övergrepp mot barnen. Flera av papporna är dömda för misshandel av mamman men får ändå fortsätta ha delad vårdnad om eller umgänge med barnen. Barnen har då ofta bevittnat misshandeln vilket är grunden till deras rädsla.

Myndigheter som inte agerar, inte skyddar

Det finns ganska många berättelser om myndighetsbeslut eller utredningar som dröjer väldigt länge, om att ingenting tycks hända trots att myndigheter involverats, om utredningar och åtal som läggs ner trots att problemet med barnets utsatthet kvarstår eller att myndigheter hänvisar till varandra så att ärendet trillar mellan stolarna. Det handlar om socialtjänsten, skolan, barn- och ungdomspsykiatrin, eller polisen.
I de flesta fall gör uppringaren bedömningen att barnets situation är betydligt mer akut än vad myndigheten förstår. I några av samtalen berättas om myndigheter som har agerat i form av LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga) eller behandling på BUP. De vuxna som visar en bristande tilltro till myndigheter har antingen dåliga erfarenheter sedan tidigare av myndigheters agerande, eller så har de har hört andra berätta om vad myndigheter gjort. Ibland bygger deras bristande tilltro på att de saknar kunskap om hur till exempel socialtjänsten arbetar.

Vuxnas oro, misstankar och maktlöshet

Vuxnas oro är som nämnts ett centralt och genomgripande tema i kontakten med BRIS. De ringer för att ventilera sin oro, söka stöd för sina misstankar eller få råd om hur de kan hantera sin känsla av maktlöshet. De har inte mandat att skydda barnen från de vuxna som gör dem illa.

De avgjort mest frekventa uppringarna är mammor som oroar sig för hur barnen har det hos papporna. Därefter kommer pappor följt av mor- och farföräldrar.
Papporna oroar sig i många fall för hur barnen har det i relation till mammans nya partner. Mor- och farföräldrarna är kanske den grupp som uttrycker den allra största maktlösheten. De bevittnar hur barnen far illa utan att kunna göra annat än möjligen en anmälan till socialtjänsten. Ofta hindras de av den ena föräldern från att träffa sina barnbarn, vilket gör att de varken får insyn eller möjlighet att ge skydd eller stöd till barnbarnen.

Ibland har de oroliga vuxna, som även kan vara skol- eller förskolepersonal eller kompisars föräldrar, fått veta av barnet självt att det förekommer våld när barnet träffar någon av föräldrarna. Oron kring ett barn kan också bygga på misstankar som grundar sig på signaler från barnet, eller saker som barnet har sagt som den vuxne vill hjälp med att tolka. Det gäller framförallt små barn som inte kan berätta om sin situation på ett tydligt sätt.

Vuxna undrar hur de ska agera och stötta

De vuxna som ringer vill ibland bara prata med BRIS och få dela sina känslor med någon. Men oftast söker de efter råd om vad de kan göra och hur de kan gå vidare för att hjälpa. Om de bär på obekräftade misstankar om att barnet är utsatt på ena eller andra sättet, undrar de hur de kan prata med barnet för att få veta mer. De ställer också frågor om hur en anmälan till socialtjänsten går till och om vad som händer efter att en anmälan gjorts. Flera samtal kommer från skolpersonal som ser barn som far illa men där skolan inte har en tydlig handlingsplan för hur man ska hantera en sådan situation.  Många frågor handlar också om vad barnen behöver för slags stöd och om hur den vuxne kan stötta själv eller hjälpa barnet vidare till någon form av professionellt stöd. Här finns också flera exempel på vuxna som inte vill släppa iväg barnet till den andre föräldern på grund av vetskap eller misstankar om att barnet far illa där. De vill veta hur de ska agera och vad som händer ifall de vägrar släppa iväg barnet.

Vuxna som tvekar inför att agera

Det som framför allt får de oroliga vuxna att tveka inför att agera, är oro för att agerandet skulle få negativa konsekvenser på ena eller andra sättet, antingen för dem själva eller för barnet. Skolpersonal kan tveka inför att ge stöd till barn med våldsamma föräldrar av rädsla för vad föräldern då kan ställa till med.
Föräldrar uttrycker oro för att förlora vårdnaden eller rätten till umgänge om de inte släpper iväg barnet till den andre föräldern.

Tillbaka