Det biologiska föräldraskapet är starkt enligt svensk rätt, och det ställs höga krav för att ett barn ska omhändertas. Lagstiftningen bygger på frivillighet och samarbete mellan socialtjänst och föräldrar, och omhändertagande får bara ske när det frivilliga inte räcker till.
Text Åsa Wallentin
BRIS Tidningen nr 4, 2009
– Lagstiftningen bygger på ett starkt antagande om att det är vårdnadshavaren som har bestämmanderätten över barnet, och att vårdnadshavaren är den som i väldigt lång utsträckning ska ta hand om sitt barn, säger Pernilla Leviner, som är jurist och doktorand i socialrätt vid Stockholms universitet.
Det är en balansgång mellan olika intressen. Å ena sidan är lagstiftningens syfte tydligt – det är barnets bästa som ska styra, men å andra sidan får socialtjänsten inte kränka föräldrarnas rätt till privat- och familjeliv. Frivillighet och samarbete mellan föräldrar och socialtjänst är grundprincipen i den svenska lagstiftningen. Det är bara när ett barn utsätts för en påtaglig risk för att dess hälsa eller utveckling skadas som ett omhändertagande får ske. Något som får avgöras från fall till fall.
– I situationer där det handlar om att föräldrarna har grava missbruksproblem, då finns det ofta mycket att ta på. Men det finns många fall som utgör en svår gråzon, säger Olof Hülphers, jurist på BRIS, och fortsätter:
– Det finns till exempel väldigt många barn och ungdomar som dagligen kränks verbalt av sina föräldrar. De utsätts för en slags psykisk misshandel som kan vara väldigt svår att visa. Man kan inte peka på blåmärken eller något annat som syns, och det blir därför väldigt svårt att fånga upp. Du kanske har barnets uppgifter, men det kanske inte räcker.
Rätt att komma till tals
Finns det då en skyldighet för de inblandade att lyssna på vad barnen har att säga?
– Barnets rätt att komma till tals är inskrivet i både socialtjänstlagen och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Utgångspunkten är numera absolut att barnen ska få göra sina röster hörda i utredningen, det har socialtjänsten blivit betydligt bättre på. Utredarna träffar som huvudregel alltid barnen, och är det små barn observerar man dem i sin hemmiljö, berättar Pernilla Leviner.
– Enligt Barnkonventionen har ett barn rätt att framföra sina egna åsikter i alla frågor som rör barnet. Det kanske inte alltid följs i praktiken, men BRIS har jobbat i snart 40 år med att lyssna på barn och för oss är det en självklarhet att de faktiskt kan beskriva och berätta om sin situation, säger Olof Hülphers.
Däremot är det oklart om man kan prata med barnet mot förälderns vilja eller utan att föräldern vet om det.
– Huvudregeln är att man samtalar med barnet om föräldern godkänner det. All utredning ska ju ske med frivillighet.
Däremot kan man prata med dagis eller andra sakkunniga mot en vårdnadshavares vilja, men i den regleringen är det inte explicit uttryckt att man får samtala med barnet utan förälderns vetskap eller samtycke. Så ur ett rättsligt perspektiv är det osäkert om man kan prata med barnet mot förälderns vilja eller utan att föräldern vet om det. När det gäller äldre barn är frågan mindre komplicerad eftersom de anses ha tillräcklig självbestämmanderätt för att självständigt bestämma om de vill prata med socialtjänsten eller inte. Osäkerheten gäller främst mindre barn, säger Pernilla Leviner.
Frågan är under utredning, och det finns nu ett lagförslag som förespråkar att man ska införa en sådan uttrycklig möjlighet.
Svårt kontrollera hemsituation
Om ett barn omhändertas enligt LVU ska barnet ha umgänge med sina biologiska föräldrar, och så snart vård inte längre behövs ska socialnämnden besluta att den ska upphöra. Tanken är då att barnet ska flytta hem till sina biologiska föräldrar. Men vad kan socialtjänsten göra om det finns en oro för ett barn som flyttat hem igen?
– Som det ser ut idag har man ganska små möjligheter att kontrollera barnets situation i hemmet. Huvudregeln är att det är frivilligt om föräldern vill ha kontakt och stödjande insatser från socialtjänstens sida eller inte efter en placering. Vill föräldern inte det och det finns en oro från socialtjänstens sida får man börja om på nytt.
För att kunna inleda utredning igen och därmed få insyn i familjen ännu en gång, krävs antingen att en anmälan inkommer eller att familjen själv ansöker om insatser, förklarar Pernilla Leviner.
När ett barn har varit placerat i familjehem i tre år ska man överväga en överflyttning av vårdnaden. Pernilla Leviners uppfattning är dock att den möjligheten inte används särskilt ofta. Olof Hülphers håller med och anser att man kanske behöver se över den aktuella lagstiftningen och även hur socialtjänsten arbetar när det gäller sådana fall.
– Om det handlar om barn som har varit omhändertagna sedan födseln eller barn i skolåldern, som kanske har rotat sig i en skola, då borde det egentligen inte vara någon självklarhet att de ska tillbaka till sina biologiska föräldrar. Om man använder sig av överflyttning av vårdnad eller adoption skulle det kunna bli tryggare för de barnen, säger Olof Hülphers.
I somras presenterades ett lagförslag om förändrade adoptionsregler och Pernilla Leviner ser tecken på att allt fler börjar uppmärksamma frågan om hur man ska få bättre stabilitet för de barn som blir omhändertagna.
– Det pågår flera utredningar inom det här området just nu, och jag ser att man börjar titta på frågan om hur det faktiskt blir för de barn som omhändertas. Man diskuterar möjligheten till överflyttning av vårdnad och större möjligheter till adoption, så det finns en tendens till att väcka de här frågorna, säger Pernilla Leviner.
Fakta:
Socialtjänstlagen bygger på frivillighet och samverkan med vårdnadshavare. Om socialtjänsten får en anmälan om oro för ett barn så ska de som huvudregel inleda en utredning. Socialtjänsten kan då ta de kontakter som behövs och konsultera sakkunniga, även mot en vårdnadshavares vilja, men huvudregeln är frivillighet och samarbete. Om en utredning visar att barnet inte får sina behov tillgodosedda i sin hemmiljö arbetar socialtjänsten för att få till stånd vård och stöd på frivillig väg.
Om socialtjänsten märker att situationen är allvarlig för ett barn och det inte går att ge vård och stöd med hjälp av frivilliga insatser kan socialtjänsten vända sig till domstol och ansöka om att den unge bereds vård med stöd av LVU. Beslut om sådan vård fattas av domstolen. Om det föreligger en akut situation kan socialtjänsten besluta om omedelbart omhändertagande. Det beslutet ställs sedan under domstols prövning.
LVU-vård ska beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.’
Aktuell lagstiftning:
Socialtjänstlagen
Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
Aktuella utredningar:
Lag om stöd och skydd för barn och unga (SOU 2009:68)
Modernare adoptionsregler (SOU 2009:61)
