Att kunna se och tolka ett utsatt barns signaler kräver kunskap om barnets beteende och förmåga att lyssna, menar Lena Järte, skolöverläkare i Sigtuna kommun och Carl Göran Svedin, professor barn- och ungdomspsykiatri.
Text Maja Aase
BRIS Tidningen nr 5, 2009
Nej, det finns inga säkra tecken på att ett barn blivit misshandlat eller utsatt för övergrepp.
– Det är det som gör det så knepigt, säger Lena Järte, skolöverläkare i Sigtuna kommun, och vice ordförande i Svenska Skolläkarföreningen. Trots svårigheterna går det ändå att ta reda på om någonting traumatiskt har hänt. Men det kräver tid och förmåga att lyssna.
– Man vet ju ofta hur ett barn brukar vara. Om det sker en förändring i barnets beteende ska man reagera, säger Lena Järte.
Överläkaren Carl Göran Svedin har en professur i barn- och ungdomspsykiatri som är inriktad på barnmisshandel och sexuella övergrepp. Han bekräftar att barn som farit illa visar det på många olika sätt. I förskoleålder kan de till exempel vara kinkiga, ledsna eller regrediera. De som utsatts för sexuellt övergrepp kan bli intresserade av sexlekar, samtidigt som barn kan ha ett sådant intresse ändå.
– Jag tror inte att det finns någon annan väg än att prata, säger Carl Göran Svedin, som önskar att skolpersonal utan tvekan ska närma sig barnen när det finns anledning till oro.
– Vi måste helt enkelt lära känna våra barn, och vi frågar för sällan om någon har gjort något otillbörligt. Det finns inga genvägar, för barnen har inga etiketter på ryggen där det står att de har blivit slagna.
Obehagligt att fråga
Samtidigt bekräftar Carl Göran Svedin den oro som så många har: man vill inte lägga sig i.
– Vi vuxna tycker att det är obehagligt att tränga in i människors privatliv och det är obehagligt att fråga de besvärliga frågorna. Folk kan ju bli sårade och arga.
Små barns reaktioner på övergrepp kan, enligt Lena Järte, också vara att de blir klängiga och inte vill skiljas från sina föräldrar. Oro, ängslan och sömnsvårigheter är andra tecken att vara uppmärksam på.
– En del visar starkt utåt att något hänt, andra är mer tillbakadragna.
När barnen är äldre kan de reagera på samma sätt som många vuxna: de vill inte prata, svara på frågor eller berätta.
– I tonåren kan symptom vara koncentrationssvårigheter, att man skolkar eller är ute och springer på kvällarna, säger Carl Göran Svedin. Fler flickor lider av ångest och depression medan killar bråkar och är aggressiva. Man reagerar på påfrestningar utifrån sin personlighet.
Särskilt komplicerat kan det vara när en tonåring utsatts för övergrepp av en annan tonåring.
– Det är inget vi vuxna brukar prata om, men det är inte så sällan som elever förgriper sig på andra elever, säger Carl Göran Svedin. Reaktionen från eleverna på skolan kan då bli ”du får väl skylla dig själv” eller så får en tjej epitetet ”klassens hora”.
Värd ett förtroende
Men för att få tonåringen att berätta måste den vuxne visa sig vara värd ett förtroende.
– Det får man genom att visa intresse och ge tid för att lyssna, säger Carl Göran Svedin. ”Skadeskjutna” tonåringar måste tas om hand, så att de får gråta ut och bli ompysslade. De måste få landa i sin olycka först, annars stänger man till deras ventil. Hur ungdomar kan undvika risksituationer och vara rädda om sig får man ta sedan.
För att få kontakt måste lärarna se till att bygga upp en relation till varje elev i klassen. Carl Göran Svedin har sett en del lärare som är skickliga på att individualisera.
– Det behöver inte ta så lång tid, men för eleverna är det guld värt, när de inser att läraren förstår och verkligen bryr sig.
Viktigt är också att vuxna respekterar allvaret i det som barnen och ungdomarna upplevt och berättar:
– De ska inte behöva upprepa det som är traumatiskt, säger skolläkaren Lena Järte. De ska heller inte bli ifrågasatta utan trodda. Om det handlar om föräldrarna är det faktiskt oerhört jobbigt att lämna ut dem.
Vuxenvärlden måste agera
När ett övergrepp har ägt rum måste vuxenvärlden agera. Skolpersonal har anmälningsplikt när barn under 18 år riskerar att fara illa. Det räcker med att det finns ”en grundad misstanke” om vanvård, misshandel eller sexuella övergrepp.
– Även allmänheten ska anmäla, säger Lena Järte. Det handlar inte om att man måste veta allt på förhand utan att man är orolig.
Men en förälder som undrar vad som hänt det egna barnets klasskamrat efter en sådan anmälan ska enligt Lena Järte inte vända sig till lärarna.
– Det är inte deras uppgift att utreda utan det är socialtjänsten som ska göra det. Det är klart att man kan rådfråga skolläkaren eller skolsköterskan. Men de kommer att svara samma sak och hänvisa till socialtjänsten.
Både Carl Göran Svedin och Lena Järte poängterar vikten av att våga anmäla. Det kan bokstavligen rädda liv.
– Det allra viktigaste är att övergrepp och misshandel är förknippade med så mycket psykisk ohälsa och svårigheter senare i livet, säger Carl Göran Svedin.
– Att övergreppen får ett slut har en jättestor betydelse, liksom att barnet kommer till trygga förhållanden, säger Lena Järte. Barn kan få det bättre. Då finns det hopp.
Obligatorisk basutbildning
Enligt Carl Göran Svedin behöver alla som arbetar med barn och ungdom en obligatorisk basutbildning, bland annat för att bättre känna igen symptom och beteenden.
– Ju mer man vet, desto större benägenhet har man att anmäla. Men man kan ändå vara rädd för att man handlat i onödan. I vissa kommuner finns det särskilda team som stöttar personalen. Om inte finns risken att den aldrig gör en anmälan igen. Klara rutiner är viktigt.
Förutom fler kloka och erfarna vuxna i barnens värld – inklusive en utökad skolhälsovård – efterlyser Lena Järte förebyggande, hälsofrämjande insatser. Inte för att ställa föräldrar under påfrestning till svars, utan för att ta reda på vad de önskar och vilket stöd som kan behövas.
Carl Göran Svedin tror på ”en elevvänlig miljö där elever blir sedda och tagna på allvar”. Systemet med klassmorfar är ett fungerande exempel och varför inte se till att det finns möjlighet att chatta med skolpsykologen?
– Det moderna ”vuxna” samhället måste bli mer öppet och skapa en bredare kontaktyta med barn och ungdomar, säger Carl Göran Svedin. Men det stora politiska budskapet är att dagens resurser för att hjälpa utsatta barn är alldeles för små.
Lästips:
Svedin CG, Banck L (red) Sexuella övergrepp mot flickor och pojkar. Studentlitteratur, Lund, 2002.
Svedin CG, Back C Varför berättar de inte? Om att utnyttjas i barnpornografi. Rädda Barnen, Stockholm, 2003.
