Text: Pernilla Rönnlid
BRIS-Tidningen nr 4, 2011
BRIS-akademin blev möjlig genom en privat donation och startade som ett projekt våren 2010. Genom utbildningar och föreläsningar ska BRIS förmedla kunskap och öka kompetensen hos professionella och ideella aktörer som möter barn och ungdomar.
-    Utbildningarna och föreläsningarna bygger på organisationens unika kunskaper, säger Irène Johansson. Vi får barn och ungdomars röster direkt till oss och vi kan utgå från ett barnperspektiv.

Under år 2011 har det varit en stor efterfrågan på utbildningarna. BRIS-akademin ger både anpassade, skräddarsydda utbildningar efter önskemål, och färdiga kurspaket. En del utbildningar ges på universitet och högskolor. Idag är uppdragsutbildningarna mest efterfrågade men i framtiden hoppas Irène Johansson att föreläsningar och utbildningar med fasta datum ska locka fler.

-    Vi skulle vilja ha fler tvärprofessionella möten, som till exempel mellan lärare, skolkuratorer och socialtjänst. Det är något som kan utvecklas.

Fyra teman 2011

Under år 2011 har BRIS-akademin haft fyra teman – Samtal med barn och ungdomar, Ungas vardag på internet, Psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt och gruppledarutbildningen ”Mina föräldrar är skilda”.
Utbildningarna om samtal med barn och ungdomar efterfrågas mest.
-    Det är känt att BRIS kan samtala med barn och unga. Det finns ett stort förtroende för BRIS kunskaper och det ska vi förvalta, men också utveckla.

Gruppledarutbildningen kring barn i skilsmässa är unik. Den bygger på ett metodmaterial som är framtaget tillsammans med socionomer i Stockholm i dialog med BRIS. Nästa år kommer BRIS-akademin även att erbjuda föreläsningar om barn vars föräldrar ligger i skilsmässa.
-    Där finns det ju en debatt nu med ett vuxenperspektiv på skilsmässa. Det måste också finnas, men vårt jobb är att stå på barnens sida och ha ett barnperspektiv.

I utbildningarna utgår BRIS-akademin från barns situation och livsvillkor och matchar det med vad professionen behöver. Psykisk ohälsa är ett annat nytt tema under år 2012. Irène Johansson hoppas också kunna erbjuda utbildning inom webbaserade kontakter med barn och ungdomar, något som efterfrågats av ungdomsmottagningar och socialtjänst.
-    Hur gör BRIS i kontakter via mejl och chatt? Man vill kunna möta barn och ungdomar på deras villkor, som ett komplement till samtalet. Det kan vara en ingång, ett sätt för vuxna, inte minst professionella, att lättare få kontakt.

Skillnad för barnen

Utbildningarna har fått mycket bra respons. Här ges verktyg för samtal, för att kunna gå vidare.
-    Det vi vill är att de vuxna vi möter förändrar sitt förhållningssätt så att det blir en skillnad för barnen, säger Irène Johansson.
Genom BRIS-tidningen, annonser, hemsidan, nätverkande och kontakter med kommuner, universitet och högskolor erbjuder man BRIS-akademins utbildningar.
-    Vi försöker finnas på professionella arenor. Men vi vänder oss inte bara till akademiker, vi möter även andra vuxna, inom till exempel inom frivilligrörelsen, och föräldrar.

Projekttiden löper ut sista december 2012. Sen ska projektet utvärderas. Då är det tänkt att BRIS ska ha etablerat sig som en tydlig leverantör av utbildningar och föreläsningar, och man ska ha strukturerat en intern plattform för utbildningsverksamheten.

Fakta BRIS-akademin

BRIS-akademin erbjuder föreläsningar och utbildningar utifrån BRIS mångåriga kunskap och erfarenhet av samtal med barn och unga.

Du som i ditt arbete möter barn och unga kan ta del av vår kunskap och öka din kompetens. BRIS dagliga kontakter med barn och unga i tele¬fon, mejl och chatt ger oss en unik erfarenhet som utgår från barns egna berättelser. Genom barnperspektivet vill vi skapa förståelse för barns och ungas situation och utsatthet och erbjuda konkreta verktyg i mötet med barn och unga.

Aktuella teman år 2011
•    Samtal med barn och ungdomar
•    Ungas vardag på internet
•    Psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt
•    Gruppledarutbildning – ”Mina föräldrar är skilda”

Vi utvecklar och fördjupar ständigt vår kunskap Under år 2012 kommer vi att erbjuda föreläsningar och utbildningar inom temana psykisk ohälsa och barn i skilsmässa.

Målgrupper

Vi vänder oss till yrkesverksamma och studenter, men även andra vuxna som möter barn och unga, till exempel inom ideell sektor. Vi utbildar personal inom bland annat socialtjänst, skola, barnomsorg, hälso- och sjukvård, rättsväsende och även ideella inom till exempel idrotts- och scoutrörelsen samt kyrkan.

Vill du veta mer?
Du kan boka en plats på våra Aktuella föreläsningar och utbildningar eller kontakta oss för att beställa en anpassad föreläsning eller utbildning. Besök bris.se/brisakademin.

När en familjemedlem tar sitt liv drabbas hela familjen. Föräldrar blir utom sig av sorg och skuld. Barn har svårt att sätta ord på sina känslor. Ingenting blir sig likt. Under en stödhelg får familjerna träffa andra familjer i samma situation. Under två dygn får de prata om sina känslor och utbyta erfarenheter. En metod som har visat mycket goda resultat och hjälpt många familjer att gå vidare.

Text: Ingvor Farinotte
BRIS-Tidningen nr 4, 2011

Efter tsunamin startade ett unikt samarbete mellan BRIS, Rädda Barnen, Röda Korset och Ersta diakoni. Med hjälp av finansiering från Allmänna arvsfonden kunde organisationerna gemensamt anordna stödhelger för barn som blev föräldralösa i samband med tsunamin, och för familjer som förlorat barn.

– Innan vi hade vår första stödhelg var vi lite skeptiska till den här formen av stöd, berättar Sofia Grönkvist från BRIS. Men ju fler helger vi genomförde, desto mer övertygade blev vi om att det är en modell som verkligen fungerar. Och vi lärde oss för varje gång, hur vi skulle förfina upplägget och utveckla modellen.

Dessa stödhelger gav så bra resultat att man ville behålla och utveckla dem som en modell för bemötande av familjer i kris. Därför startades projektet ”stödhelger för familjer som drabbats av dödsfall genom suicid” som pågått från år 2009 till år 2011 och drivs gemensamt av BRIS, Rädda Barnen och Röda Korset.

Välutbildade ledare

Ansvariga representanter från de olika organisationerna är med som ledare under stödhelgerna. Lotta Polfeldt från Rädda Barnen, Sofia Grönkvist från BRIS, Annika Gillispie och Sara Hedrenius från Röda Korset har alla en professionell bakgrund och lång erfarenhet av att arbeta med vuxna, tonåringar och barn i sorg och kris.
Förutom representanterna ovan medverkar andra ledare, fritidspersonal och massörer under stödhelgerna.

-    Det är alltså professionella, erfarna terapeuter och andra yrkesgrupper som arbetar på stödhelgerna, säger Lotta Polfeldt. Det är en förutsättning för att man på ett djupare plan ska kunna planera, förbereda, organisera och genomföra stödhelgerna.

-    Vi har blivit trygga med metoden och med varandra, vi har lärt oss av en del misstag, berättar Annika Gillispie. Idag litar vi till hundra procent på strukturen och vi vet att det håller och blir ett bra stöd för deltagarna.

Upplägg av en stödhelg

Efter en telefonintervju sker ett samtal med familjen under ett hembesök. Redan där startar en process. Sedan kallas familjen till en stödhelg på en lugn och naturnära konferensanläggning någonstans i Sverige, där man sover två nätter.

-    Internatformen fungerar bra eftersom man får en chans att lära känna – och lita på – varandra, säger Annika Gillispie. Det här är familjer i kris, som ofta har svårt att prata om det som hänt. Det kan ta tid att öppna sig och få tillit. Det får man genom att möta andra med liknande erfarenhet. Då känner man sig inte ensam.

En stödhelg omfattar 10–15 familjer och 10–12 ledare, inte fler än 50 deltagare totalt. Man samlas till lunch en fredag och har en gemensam uppstart, där alla får presentera sig. Därefter sker samtal och övningar i mindre grupper, ledda av två professionella ledare per grupp.

-    Vi formar grupper som vi bedömer ska fungera tillsammans och skapa dynamik. Mammor kan behöva träffa andra mammor, precis som pappor kan behöva träffa andra pappor. Men vi tar fram olika konstellationer utifrån situationen och människorna, det är aldrig en slump vilken grupp man hamnar i, säger Sofia Grönkvist.

Isbrytarlekar och minnen

Grupperna jobbar i ombonade små rum som försetts med material. För barnen kan det vara färgkritor, ritblock och glittriga pärlor etc. De första övningarna är till för att lära känna varandra, barnen får göra ”isbrytarlekar” och liknande. Sedan följer olika teman där man ska få möjlighet att på olika sätt prata om den man har förlorat och hur det har påverkat en själv och familjen. Hur det gick till, vilka minnen man har av personen, både bra och dåliga med mera.

-    En del kanske inte har berättat för någon om vad som har hänt. Barn är särskilt utsatta, menar Lotta Polfeldt. De vill ofta inte belasta sina föräldrar, som redan är tyngda av sorg, med sina egna tankar och funderingar. Bland sina kamrater vill de att allt ska vara som vanligt och väldigt få har andra vuxna som vill och kan lyssna, som barnet har förtroende för. Det är svårt för barn att sätta ord på sina känslor. Deras sätt att uttrycka sorg skiljer sig från vuxnas, som har andra referensramar och vet, på ett intellektuellt plan, att sorgen kan bli uthärdlig i framtiden.

-    Det finns stor värme mellan deltagarna och man känner en tillåtande atmosfär i grupperna, berättar Annika Gillispie. En övning som ger många insikter till både föräldrar och barn är ”Föräldrars frågor till barnen” och ”Barnens frågor/uppmaningar till föräldrarna” som bland annat behandlar skuld, skam och ilska. Här får många svar på frågor man inte vågat ställa inom familjen, eller inte förstått.

Förutom samtalsövningar förekommer föreläsningar och ”teambuilding” i form av olika aktiviteter, t ex att åka fyrhjuling tillsammans. Det finns också ”egen tid” och möjlighet till massage och annan avkoppling eftersom hela kroppen sörjer.

Stödhelgen följs upp med ett telefonsamtal eller – om det behövs – ett nytt hembesök i familjen. Efter ett halvår möts samma familjer igen, under en stödhelg, och frågorna tas upp på nytt. Hur har det gått och vad har blivit annorlunda? Efter den andra stödhelgen får familjerna ett avslutande besök hemma.

Vill implementera modellen

-    Nu när projekttiden är över vill vi kunna fortsätta arbeta med den här modellen, säger Sofia Grönkvist. Nu har vi kunskap och mycket goda erfarenheter, som måste tas tillvara. Vi vill sprida kunskapen till landsting och kommuner som kan använda modellen i sin egen verksamhet. De deltagande familjerna tycker att stödhelgerna varit till hjälp för dem, och vår tanke är att modellen också kan fungera för familjer som lever i kris av andra orsaker.

Modell för bemötande av familjer i sorg – projektets syfte och mål

Syftet är att utveckla en modell för sorg- och krisbearbetning för familjer, oavsett var i landet de bor. Målet är att ge drabbade familjer ett stöd för att kunna hantera sorgen och det gemensamma livet efter dödsfallet.

Efter de tre år som projektet pågått ska modellen dokumenteras i en bok, som beräknas vara klar våren 2012. Därefter ska modellen spridas till organisationer/institutioner/myndigheter, t ex kommuner, som vill ge gruppstöd till familjer i kris enligt den här modellen.

Projektet finansieras av Allmänna arvsfonden och drivs av BRIS (Sofia Grönkvist), Rädda Barnen (Lotta Polfeldt) och Röda Korset (Annika Gillispie och Sara Hedrenius) gemensamt. Under projekttiden har man genomfört fyra stödhelger, riktade till familjer bosatta i hela landet. Två för familjer som förlorat ett barn och två för familjer där en förälder tagit sitt liv.

Text: Ulla Tillgren
BRIS-Tidningen nr 4, 2011

– Vi vill veta om barnens upplevelser är desamma oavsett var de lever, säger Jenny Ingårda, projektledare på BRIS. Projektet ska ta reda på hur de verkligen känner och tänker om sina liv.

Projektet När pengarna inte räcker inleddes i våras och ska pågå i tre år. BRIS och SOS Barnbyar har fått drygt 10 miljoner kronor i stöd från Svenska PostkodLotteriet för att lyfta barnfattigdomens konsekvenser i Sverige och Moçambique. Under år 2013 ska resultaten redovisas genom bland annat seminarier och ett studiematerial till skolorna.

Livsvillkoren för ett barn i Sverige och ett barn i Moçambique är helt olika. Men en av teserna i projektplanen är att det kanske finns mer som förenar än vad som skiljer sig åt.  Känslan av utanförskap kanske är densamma var man än lever.

Genom den framgångsrika metoden Unga direkt, utvecklad av Barnombudsmannen med inspiration från Forandringsfabrikken i Norge, ska organisationerna samtala och arbeta ihop med barn och ungdomar.

– I Moçambique ska vi arbeta med över 1 000 barn i SOS Barnbyars familjestärkande program. Målet är att lyfta dem över fattigdomsstrecket och förbättra familjernas situation, fortsätter Jenny Ingårda.

– I Sverige ska vi träffa ungdomar som går i högstadiet och gymnasiet, men även ungdomar som är omhändertagna och bor i familjehem.
Vardaglig ekonomisk utsatthet
Diskussionen om barnfattigdom i Sverige handlar ofta om att inte ha råd med märkeskläder eller den senaste mobilen.
Jenny Ingårda vill hellre prata om en annan vardaglig ekonomisk utsatthet.

– Samtalen och mejlen till BRIS handlar mycket oftare om att barn inte kan följa med på skolans skridskoutflykt eftersom de inte har några skridskor. Att de inte har 50 kronor att lägga på en utflykt eller en present till en kompis som fyller år.

– Vi vill lära oss mer om hur det känns att leva i en familj med små ekonomiska resurser. Vad händer med barnen? Leder det till psykisk ohälsa? Skäms man över sin situation? Om barnen får förmedla sina känslor kan vi bli bättre på att möta deras behov, tror Jenny Ingårda.

Fattigdom är en av de främsta anledningarna till att barn skiljs från sina familjer. I Sverige är barn till föräldrar med låg inkomst överrepresenterade när det gäller familjehemsplaceringar och många ensamstående föräldrar får inte pengarna att räcka till.

I utvecklingsländer som Moçambique är andelen övergivna och föräldralösa barn hög.  Barnen kan leva på gatan och höra till de fattigaste och mest utsatta individerna, utan skyddsnät.  Även i Sverige kan barn som inte lever med sina biologiska föräldrar vara förlorare. De har generellt sett lägre materiell och ekonomisk standard.

– Det finns en stor risk att dessa barn hamnar i en utsatt situation även som vuxna, säger Jenny Ingårda. Vi kanske kan lära ut hur skolan och lärarna kan förhålla sig till barn i utsatta ekonomiska situationer så att de inte förvärrar barnens situation.

Vuxenperspektivet behöver vändas till ett reellt barnperspektiv.
– Om barnen får formulera hur de bäst kan bli hjälpta kan vi komma långt i vårt arbete för en hållbar samhällsutveckling.
– Vi vet alldeles för lite om hur barn och ungdomar förhåller sig till att familjen saknar pengar.  De har egna förslag till förändringar som vi behöver lyssna på.

Fakta:

När pengarna inte räcker, ett samarbetsprojekt mellan SOS Barnbyar och BRIS
om ekonomisk utsatthet i Sverige och Moçambique, 2011–2013.

Projektets mål:

• Lyfta 1 000 barn i Chimoio, Moçambique, över fattigdomsstrecket genom att förbättra deras familjers situation

• Öka svenska skolbarns medvetenhet och engagemang kring fattigdom hemma såväl som globalt.  Öka barns delaktighet i att hitta fungerande lösningar genom att lyssna på barnens egna erfarenheter.

• Öka lärares och övrig skolpersonals medvetenhet om barns olika ekonomiska villkor i skolan. Stärka deras förmåga att utjämna de konsekvenser som skillnaderna ger, främst utifrån FN:s millenniemål 2.

• Öka kunskap om de mest utsatta barnen och värdet av att de omfattas av aktiviteter som syftar till fattigdomsbekämpning,

FN: s milleniemål:

•    Fattigdom och hunger ska halveras till 2015
•    Alla barn ska gå i grundskola 2015
•    Jämställdheten ska öka och kvinnors ställning stärkas
•    Barnadödligheten ska minska med två tredjedelar till 2015
•    Mödradödligheten ska minska med tre fjärdedelar till 2015
•    Spridningen av hiv/aids, tbc, malaria och andra sjukdomar ska hejdas till 2015
•    En miljömässigt hållbar utveckling ska säkerställas till 2015
•    Globalt samarbete genom ökat bistånd, rättvisa handelsregler och lättade skuldbördor i utvecklingsländerna

Läs mer om Millenniemålen

Text: Mia Berg
BRIS-tidningen nr 3, 2011

Lämna inte ut din mejladress till någon. Skicka inte bilder på dig själv. Bestäm inte träff IRL med någon på nätet. Så låter det ofta när vi vuxna ska hjälpa barn att inte råka ut för sexuella övergrepp på nätet.

– Men de råden är alldeles för yxiga, för grovt tilltagna. Det finns många ungdomar som gör allt det där och ändå aldrig råkar illa ut. Om vi verkligen ska kunna hjälpa ungdomar att fatta rätt beslut och lära dem värdera det som händer på nätet, så behöver vi mer kunskap, säger Lars Lööf.

Han är psykolog, terapeut och ansvarig för barnenheten vid Östersjöstaternas råd. Just nu driver han det europeiska projekt ROBERT. Under två år hjälps åtta länder i Europa åt att samla in och dokumentera de erfarenheter som finns om ungas utsatthet på nätet. Målet är att kunna beskriva hur problemet ser ut och vilka beteenden som leder fram till övergreppssituationer där barn skadas.

– Vi vill att föräldrar och vuxna som arbetar med barn ska kunna ha ett gemensamt språk och veta vad de ska göra när de stöter på problemen. Förhoppningsvis får vi de svaren, säger Lars Lööf.
Just nu är de ungefär halvvägs i projektet som består av fyra delar. I den första delen intervjuas ungdomar i sex olika länder som utsatts för övergrepp via internet. De får frågor om vad som hände, vad i förövarens beteende som gjorde att de svarade och hur relationen byggdes upp steg för steg.

– De intervjuerna analyseras ord för ord, och det vi letar efter är ett mönster som kan hjälpa oss att förutse hur olika kontakter på nätet kan utvecklas.

Den andra delen i projektet är också igång, det är en kartläggning av all publicerad kunskap i ämnet från hela Europa. Rapporter och studier samlas i en databas som allmänheten så småningom ska få ta del av.

– I höst startar vi den tredje delen: vi kommer att intervjua grupper av ungdomar som verkar vara utsatta för högre risk än andra. Det finns sådana riskgrupper, men vi vet fortfarande inte varför de råkar mer illa ut, säger Lars Lööf.

Grupperna han pratar om är hbtq-ungdomar, unga med inlärningssvårigheter, unga i samhällets vård som bor till exempel i fosterhem, och unga med funktionshinder. Den sista delen av ROBERT är intervjuer med dömda förövare.

– Vi vill få grepp om vad de letar efter när de väljer sina offer, och vad hos barnen som gör att förövarna närmar sig dem.

Varför är det viktigt att titta på det här ur ett europeiskt perspektiv?

– Det är en gränsöverskridande fråga, eftersom Internet inte bryr sig om nationsgränser. Men det är också så att unga människors sexualitet behandlas olika i olika kulturer, och både olikheter och likheter kan ge oss nya infallsvinklar och få oss att ställa bättre frågor.

Han berättar att de till exempel funderar över om barn i kulturer som har ett öppet förhållningssätt till sex – som Sverige – är bättre skyddade mot den här typen av problem. När ett ämne är mindre laddat, blir det enklare att söka hjälp och prata om det man undrar då?

Är det så?

– Vi är inte riktigt där ännu, men det är en intressant fråga att ställa.
Han är försiktigt med att ge några resultat från studien, den är bara halvt genomförd och han vill inte gå händelserna i förväg.

– Men det vi kan säga är att ungdomar mellan 13 och 18 år generellt verkar behöva prata mycket mer med vuxna. Vi förväntar oss ofta att de är så stora att de kan klara sig själva, men den bild ungdomarna ger är att de känner sig övergivna, osäkra och ofta hamnar i situationer på nätet där de inte vet vad de ska göra.

De har också sett att för ungdomar som mår dåligt får kontakterna på Internet större betydelse, vilket ökar risken för övergrepp.

– Vilka ungdomar mår inte skit ibland? De flesta går igenom perioder av ensamhet eller svårigheter när till exempel föräldrarna skiljer sig. Vid sådana tillfällen är det bra om vi vuxna kan vara lite extra uppmärksamma. Det blir lättare om man vet vad man ska titta efter och vad man ska säga. Det hoppas vi kunna hitta med hjälp av ROBERT-projektet, säger Lars Lööf.

Fakta:

ROBERT står för Risktaking Online Behaviour Empowerment through Research and Training. Projektet är ett samarbete mellan åtta länder i Europa. Sverige representeras av Barnenheten på Östersjöstaternas råd och Linköpings Universitet.

Projektets första rapport kommer i september 2011 och kommer att innehålla en översikt om vad som skrivits i olika länder. De slutgiltiga resultaten kommer att presenteras på en konferens i Berlin år 2012.

Text: Ulla Tillgren
BRIS-tidningen nr 3, 2011

Dagens ungdomar bygger relationer på fler sociala arenor än vad deras föräldrar gjorde i samma ålder. I genomsnitt tillbringar ungdomar två timmar på nätet varje dag. De håller kontakt med kompisar, chattar och gör skolarbeten. Vuxna känner många gånger inte igen sig i den värld av sociala arenor som är ungdomars vardag.

Föräldrar kan oroas över ”den nya tekniken” och skapa sig en bild genom medias rapportering där de negativa sidorna särskilt lyfts fram. Media förmedlar en bild av verkligheten på nätet fylld av pedofiler, sexchatter, identitetsstölder, mobbning och nakenbilder.

– Kom inte med för många pekpinnar. Vuxnas förmaningar skuldbelägger bara unga. Det bästa vi kan göra är att förbereda tjejer och killar på vad de kan möta på nätet, säger Maria Nyman, handläggare på Ungdomsstyrelsen. Fördöm inte, försök prata om det istället. Hon har varit projektledare för Ses offline?, ett metodmaterial om unga, sex och internet för 13-25 åringar. Materialet är riktat till lärare och andra som arbetar med unga. Syftet är att förebygga utsatthet på nätet, i verkliga livet och i mobilen.

En kille berättar:
”Alltså för- och efternamn och sen säger jag att jag bor i Skåne bara, sen lämnar jag ut numret i personliga meddelanden till personer jag känner som jag inte har mobilnumret till som jag vill ha kontakt med utanför datorn. Annars säger jag inte någonting om mig själv.” (Kille, 17 år)

– På nätet finns både baksidor och glädjeämnen, precis som i övriga samhället. Men de flesta ungdomar är medvetna om detta och har väl utvecklade strategier för att minska riskerna ute på nätet, säger Maria Nyman. Det är därför bättre att föra en dialog med ungdomar än att fördöma.

”De lyfter upp det här dåliga så himla mycket för samtidigt ligger det så himla mycket bra, mycket av vår fritid ligger där, och vi träffar våra kompisar där, och vi håller oss uppdaterade och det finns så mycket bra och roligt.
Samma sak som om man skulle hänga på en fritidsgård, inte skulle någon tycka det var jättedåligt. Visst det kan finnas mobbing där också att någon snackar skit bakom ryggen eller någon sprider någon bild på dig eller något som man kan på nätet också men jag tycker det mycket lyfts fram den här jättedåliga sidan.” (Tjej, 15 år)

Maria Nyman betonar att även ungdomar som råkar illa ut på nätet är medvetna om den risk de utsätter sig för.

– Men de som tar risker har ofta bristande självkänsla eller svårt att sätta gränser. Därför behöver vi arbeta med att stärka ungas självkänsla. Ungdomar som mobbas i skolan utsätts i högre grad än andra även för mobbning i mobilen och på nätet.  Vi får inte blunda för att många kan vara med om obehagliga situationer. Då är det bra om vi vuxna stödja och förbereda ungdomarna på vad de kan bli utsatta för och när de ska säga ja eller nej.

Metodmaterialet Ses offline? innehåller fakta, diskussionsfrågor och förslag på övningar om självkänsla, gränssättning och information om vad som är lagligt. Materialet tar också upp attityder mellan killar och tjejer. Det som är okej för en kille anses kanske inte vara okej för en tjej, varför är det så? Vilken status har du på nätet? Är det ok att blotta sig? är andra frågeställningar som dyker upp.

” Om en kille skulle lägga ut bilder på sig själv i badbyxor på stranden skulle det förmodligen inte vara någon som bad honom att ta bort den bilden men om en tjej lägger ut bilder på sig själv i bikini på stranden så kommer jättemånga skriva ’du viker ut dig’ och kalla det för utvik och jättemycket sådana grejer.” (Kille, 17 år)

Maria Nyman framhåller att sajter som Bris.se och ungdomsmottagningen på nätet, UMO.se, fyller en viktig funktion. Där kan ungdomar vara anonyma och därmed våga ställa vilka frågor som helst.

Att få svar och chatta med en som förhåller sig neutral är viktigt. Enligt UngKAB09, en enkätundersökning bland ungdomar och unga vuxna, vill fler chatta med en rådgivare än samtala personligen med rådgivaren eller på telefon. Resultaten visar att killar och tjejer med sexuell debut före 15 års ålder, de som ofta dricker alkohol, använder cannabis eller andra droger utsätter sig för större risker än andra.

Citaten från ungdomarna är hämtade ur Ungdomsstyrelsens rapporter

Beställ eller ladda ned:

Ses offline? Ett metodmaterial om unga, sex och internet

Jag syns, jag finns

UngKAB09

Text: Cecilia Nauclér
BRIS-tidningen nr 3, 2011

– Unga, sex och internet är tre fält som berör oss vuxna mycket, de är områden som vi vuxna har starka tankar om vad som är bra eller dåligt för ungdomar och som påverkar våra möten med dem.  Det finns många fördelar för unga med internet och för att kunna arbeta med internets baksidor måste man kunna se fördelarna, säger David Sandberg Hjelm, BRIS-ombud på BRIS Mitt.

– Vi pratar mycket mobbning på nätet, men pratar inte om hur många som hittar vänner på nätet. Och om man funderar på sin sexualitet, vem ska man prata med då? Internet ger fantastiska möjligheter att fundera om sexualitet tillsammans med andra som tänker likadant, säger Elena Luckey, också BRIS-ombud på BRIS Mitt. De var processledare under Ungdomsstyrelsens universitetsutbildning ”Unga, sex och internet” som gavs på fem platser i Sverige under våren 2010.  Syftet med utbildningen var att förhindra att unga säljer sex mot ersättning och annan sexuell utsatthet på nätet, vilket även inkluderar sexuell exponering.

Kursen vände sig till professionella som socialsekreterare och kuratorer, det vill säga vuxna som har erfarenhet av att möta barn, men som ofta är ovana vid ämnet. David Sandberg Hjelms och Elena Luckeys erfarenhet från utbildningen var att deltagarnas värderingar och förhållningssätt var samma, oavsett deras profession. Och det var vuxnas starka känslor och åsikter om unga, sex och internet som David Sandberg Hjelms och Elena Luckeys arbetade med som processledare.

– I utbildningen kom några av Sveriges bästa föreläsare inom området som bland annat presenterade forskning om varför unga exponerar sig på nätet. Det forskningen visade vände upp och ned på deltagarnas tankar om hur vuxna ska prata med barn och unga och vår roll var att fånga upp tankarna och knyta ihop att varje moment så tankarna blev verktyg, berättar Elena Luckey.

Vuxnas tyckande om internet och om ungas användande av datorn stämmer ofta inte överens om hur unga tycker och tänker, fortsätter hon, vilket gör att mötet med unga lätt krockar. Så för att komma åt de vuxnas egna föreställningar och ryggsäckar fick processledarna fick inledningsvis använda mycket tid till att diskutera hur vuxna ser på internet och det fysiska momentet i att unga sitter framför datorn.

Vad är då vuxnas förhållningssätt till internet och unga? Ofta handlar det om en rädsla som bygger på osäkerhet och okunskap, berättar David Sandberg Hjelm.

– När vi till exempel visade upp texter från Diskussionsforum på BRIS.se så var de vuxnas reaktion ”vilken tur att jag inte är ung idag!” eller ”stackars unga”. Framförallt handlar det om den vuxnes osäkerhet för att han eller hon inte kan hantera situation och att de inte vet vad de ska göra om ett barn väl berättar om sexuell utsatthet på nätet, säger Elena Luckey och fortsätter:

– Osäkerheten som skapar en rädsla bygger på de vuxnas egna föreställningar om internet och för att hantera det tror vi lätt att vi behöver fylla på med kunskap. Men kanske behöver vi framförallt hitta ett förhållningssätt till ungas användande av nätet.

Men om vuxna har dålig kunskap om barn och ungas förhållningssätt till internet, så stämmer det inte på de unga. Barn och unga är ofta väl medvetna om vuxnas rädsla för deras internet användande och internet som verktyg för sexuella kontakter. Det gör att det blir svårt för dem att berätta när de blivit utsatta för sexuella kränkningar på nätet, eller om sexuell exploatering eller exponering på nätet. Det gör också att barn och unga inte kan fråga om råd och inte kan prata om saker som håller på att hända, eftersom de vuxna redan har svaren, det vill säga ”akta dig!” Så istället för att fördöma måste vuxna förstå varför barnen hamnar i krissituationer, varför de har utsatt sig och varför de till exempel inte blockat en förövare.

– Barn upplever ofta att de lite har varit med på spelet, de har frivilligt lämnat ut bilder trots att vuxna säger att de inte ska göra det. Det gör att det uppstår mycket skuld och skam hos barnet när något dåligt sker, säger David Sandberg Hjelm.

Syftet med processen i utbildningen var att leda fram till i hur vuxna kan möjliggöra berättande och möta barn och unga i stödjande samtal utan att pålägga skuld och skam. Och för att kunna lyfta bort den skuld och skam som den unga redan känner krävs ett nyfiket och ovetande förhållningssätt från de vuxnas sida berättar David Sandberg Hjelm.

– Och visa att vi står för någon slags trygghet. Här adderar BRIS metod i att möta barn utifrån deras situation och behov väldigt bra.

Landskap utan vuxna

I den här processen måste vuxna också förstå att många barn uppfattar internet som ett landskap utan vuxna, där man helt enkelt blir hänvisad till andra barn och ungdomar. Många unga som blivit utsatta på nätet söker ofta hjälp via nätet, hos andra utsatta unga, så att bestraffa med att ta bort internet gör att man som vuxen också tar bort möjligheten att få stöd och hjälp. Så istället för att lämna barnen ensamma kan vuxna istället använda internet för att bygga en bro till barnet, in i barnets värld.

– BRIS-chatten är ett exempel på hur vuxna möter barn på deras sätt att mötas. Via till exempel en chatt kan en vuxen bygga upp ett förtroende med barnet, så att samtalet kan fortsätta utanför nätet. Antingen med en nära vuxen, eller med en professionell, säger David Sandberg Hjelm.

Och när en vuxen lyssnar utan att döma så startas en process i barnet, berättar de båda. Den vuxne bekräftar därmed att barnet är viktigt, vilket gör att barnet kan börja leta efter möjligheter att lösa den svåra situationen, som kanske att börja våga berätta för en vuxen i sin närhet. Att lyssna innebär också att den vuxne måste våga lugna sig lite, och inte vara så handlingsbenägen.

– Vi är bra på att föreslå allt som vi tycker att barnet ska göra, till exempel att gå till en kurator. Men barnet kanske redan har gjort det, men det har inte fungerat. Så att inte lyssna kan innebära vi föreslår saker för barnet som tar bort hoppet om att situationen går att lösa, säger Elena Luckey.

– Att lyssna utan pekpinnar bekräftar också att det barnet varit med om är ”pratbart”, fortsätter David Sandberg Hjelm. Och när det går att prata om det svåra så bygger man en solid grund för att barnet ska våga prata mer, med andra vuxna. Det är som att lägga en planka för planka på en bro. Att lyssna är att handla, men det kan vara svårt att se.

Lyssna, prata, bry sig

Han hänvisar till att om man frågar professionella vad de tror att de behöver för att kunna möta barn så är kunskap det område de professionella ofta rankar högst. Men frågar man barn vad vuxna ska ha så svarar barnen att de vuxna ska lyssna, ha tid för att prata, de ska bry sig och försöka förstå.

– Jag tror att kunskapen ibland kan ligga till last för de vuxna. Tron att man redan har färdiga verktyg gör att man inte lyssnar.

Att ställa om förhållningssättet till internet var inte lätt för kursdeltagarna. Elena Luckey berättar om en högstadielärare som nästan gav upp den första dagen på kursen och ville sluta prata med sina elever om att inte lägga ut nakenbilder på internet.

– Men på sista kursdagen konstaterade hon att hon ”nu förstod grejen, nu visste hon hur hon skulle prata med eleverna”.

”Unga, sex och internet”

Utbildningen låg inom ramen för Ungdomsstyrelsens regeringsuppdrag att genomföra insatser i syfte att höja kunskapen om unga killar och tjejers attityder till och erfarenhet av sexuellexponering och sexuella tjänster mot ersättning via internet eller andra interaktiva medier.

Utbildningen gav grundläggande kunskap i ämnet, samt föreläsningar om ungas nätanvändning, statistik, ungdomar och sexualitet, lagstiftningen på området, genusperspektiv och metodmaterial om unga, sex och internet.

Utöver föreläsningar från forskare och praktiker ansvarade representanter för Bris och RFSU för processledarskap. Processledarna ansvarade för processen i gruppen och arrangerade mellanliggande övningar som relaterade till föreläsningarna och litteraturen där deltagarna gavs tillfälle till reflektion och erfarenhetsutbyte, gruppsamtal och rollspel.

Utbildningen startade i maj 2010 och genomfördes parallellt på sex orter: Malmö, Göteborg, Linköping, Örebro, Stockholm och Umeå.

Skillnaden mellan nätbrott och andra brott är inte så stor som många tror. Det som är olagligt på gatan är också olagligt på nätet. Men i slutänden är det inte lagparagrafer som bäst skyddar våra barn och unga från att råka illa ut, anser juristerna. Det bästa skyddet är vi själva.

Text: Malin Ekmark
BRIS-tidningen nr 3, 2011

För alla oss som inte växt upp med internet är det inte helt glasklart vad som gäller på nätet. Det är lätt att tro att det är en egen värld, ett laglöst land där det är fritt fram för alla möjliga typer av övertramp och kränkningar. Men så är det inte.

- Det som är olagligt i vanliga livet är också olagligt nätet, säger BRIS barnrättsjurist Olof Hülphers. Vid tveksamheter, översätt situationen på nätet till en situation på gatan eller i klassrummet: Är det okej att trakassera någon i klassrummet? Nej, och att trakassera någon på nätet är också olagligt. Får man ofreda någon sexuellt på gatan? Nej, och det är inte heller lagligt att skicka ovälkomna sexmeddelanden på nätet, eller att helt plötsligt blotta sig vid webbkameran för någon som inte bett om det. Att sprida information och bilder på någon i syfte att kränka den personen är också olagligt. Tidigare var brottet, förtal, väldigt ovanligt.

- Med internet har förtal blivit ett brott som ökar lavinartat, säger Solveig Sörlien, tjänstledig kammaråklagare som nu provjobbar på en advokatbyrå. Förtal på nätet kan i tonårs-versionen vara att man lägger ut en bild på en tjej och skriver att hon är en “hora” eller att hon vill ligga med en viss typ av killar. Men allt obehagligt på nätet är inte olagligt. Barn som lägger ut bilder på sig själva där de försöker att se snygga och sexiga ut har yttrandefriheten på sin sida.

Inte heller kan man med juridikens hjälp hindra den som fyllt 15 år från att begå sexuella handlingar framför datorns webbkamera. Den som fyllt 15 år har ju rätt till sin sexualitet, även om vi vuxna kanske anser att den tar sig olämpliga uttryck. Men har bilderna eller videosekvenserna kommit till sedan någon erbjudit ersättning i form av exempelvis alkohol eller narkotika, då rör det sig om ett brott. Sprids bilder och videosekvenser vidare kan det också vara olagligt.

- Om man sprider exempelvis nakenbilder på en person som man vet är under 18 år, då är det barnpornografi, säger Solveig Sörlien. Givetvis är det också olagligt att via hot förmå någon att visa eller göra mer än de egentligen vill.

- Det skulle kunna röra sig om olaga tvång i de fallen, men också utnyttjande av barn för sexuell posering om barnet är under 15 år, säger Solveig Sörlien.

I alla de ovanstående fallen är det samma lagar som gäller för nätet som för det “vanliga livet”. Bara groominglagen har tillkommit som svar på utvecklingen på nätet. Grooming innebär att vuxna med sexuella avsikter medvetet odlar kontakter med barn och ungdomar på nätet. Det är när den vuxne stämmer träff med barnet för att senare begå ett sexuellt övergrepp som själva groomingbrottet sker. Eftersom grooming räknas som ett förberedelsebrott, ett mindre allvarligt brott, har polis och åklagare inte rätt att ta till tvångsåtgärder i form av exempelvis telefonavlyssning och koll av datorer (om man inte samtidigt misstänker ett grövre brott).

- Det här gör att om en pojke kommer in på polisstationen och säger att han fått snuskiga meddelanden så är det svårt att hitta hållbar bevisning. Men jag tror att det är på gång att man kommer att få använda tvångsmedel även vid mindre brott, säger Solveig Sörlien. Men oavsett vilka tvångsmedel som blir tillåtna på nätet i framtiden så kvarstår ändå faktum:

- Nätet är tyvärr väldigt stort och ogenomträngligt. Polisen jobbar mot de vanligaste sidorna där flest barn och ungdomar är, men man kan inte hålla koll på allt, säger Solveig Sörlien.

De flesta stora ungdomssajter har en knapp där man kan anmäla obehagliga typer till den som ansvarar för sidan. I Norge har man gått ett steg längre: knapptryckningen leder raka vägen till rikskriminalpolisen.

- Jag tror att vi även kommer att få se det i Sverige. När polisen får en anmälan mejlar de till personen och skriver “vi ser vad du tänker göra”, säger Solveig Sörlien.

Både Olof Hülphers och Solveig Sörlien anser att de lagar vi har idag är fullt tillräckliga för att juridiskt skydda barn och ungdomar på nätet. Men i slutänden är det inte lagar som förhindrar att minderåriga råkar illa ut.

- Vi måste jobba förebyggande med att hjälpa barn och ungdomar att förstå vad som är okej och inte på nätet, säger Olof Hülphers. Eller som Solveig Sörlien uttrycker det:

- Från det att barn är noll år måste de lära sig att säga nej.

Mycket av det som faktiskt är brottsligt ingår i vardagen för barn och unga. Sexuella trakasserier på nätet uppfattas som “normalt” och många trycker bara bort den som är jobbig eller snuskig.

- Barn måste lära sig att om man blir utsatt för något återkommande så måste man berätta. Får polisen aldrig någon information så kan de ju aldrig spåra den som begår brottet, säger Olof Hülphers.

En orsak till av vi vuxna inte får veta vad som sker är vuxenvärldens moralpanik, anser Solveig Sörlien.

- Vuxna blir så himla upprörda och fördömande. Vi måste sluta att vara så hetsiga. Särskilt de flickor och pojkar som råkat illa ut blir ju inte hjälpta av att alla vuxna sitter och förfasar sig. Vi måste komma ihåg att det faktiskt är barn vi pratar med.

Föräldrar och alla som jobbar med barn och ungdomar behöver sätta sig in i vad som händer på nätet för att bättre förstå den världen och för att förstå vilka potentiella faror man bör prata om. Och så måste vuxna komma ihåg att den som redan har en utsatt situation ofta riskerar att råka ännu mer illa ut, särskilt när det gäller flickor.

- Det jag ser i brottsutredningarna är flickor som utsatts för grooming, som poserat eller som sålt sex. Det är flickor som är sköra, självdestruktiva, har det taskigt hemma och som debuterat tidigt med både alkohol och äldre killar, säger Solveig Sörlien. På pojksidan kan det i stort sett vara omöjligt att se vem som ligger i riskzonen att råka illa ut.

- De har det ofta bra hemma och går inte på droger, men de har börjat utforska sin sexualitet och undrar om de är homosexuella. De pojkar Solveig Sörlien kommer i kontakt med har ofta sålt sex på nätet. Blir det polissak säger de att de absolut inte är homosexuella och att de absolut inte är några offer, berättar hon. Det gör att pojkarna blir svåra att hjälpa.

- Generellt kan man säga att pojkar måste lära sig att även de kan vara offer. Flickor måste i större utsträckning lära sig att inte bli det.

Vanligaste sexbrottet

Sexuellt ofredande är det absolut vanligaste sexbrottet mot barn och unga. Det kan röra sig om allt från sms med sexuellt innehåll till att man har webbkamerakontakt med någon som plötsligt blottar sig eller säger att den ska onanera.

Text: Ulla Tillgren
BRIS-tidningen nr 3, 2011

I forskningsprojektet Att uttrycka det svåra online visar forskaren och fil. dr. Cecilia Löfberg, Stockholms universitet, att ungdomar som använder sajterna UMO.se, Tjejzonen.se och Killfrågor.se tycker att det är bra att kunna kommunicera med vuxna utan att behöva träffas. De vill ha del av vuxnas kunskap, stöd och hjälp, men vill å andra sidan inte att vuxna lägger sig i deras privatliv. Här har internet stora fördelar, många tycker att chatta med en vuxen om sex och relationer via nätet är enklare än att fråga skolsyster.

– Internet kan vara ett stort stöd när det gäller frågor om sex och relationer. På nätet slipper tjejer och killar känna skam- och skuldkänslor. Inga frågor är för dumma att ställa och man behöver inte känna sig avvikande. Anonymiteten är en tillgång, säger Cecilia Löfberg.

På nätet frågar tjejer och killar sådant som de aldrig vågar annars. En bra kontakt med en vuxen på nätet kan ge unga modet att söka stöd och hjälp i verkligheten.

– Många har en föreställning om att de skulle bli dömda om de gick till en skolsyster eller kurator med sina frågor och problem. På nätet kan de prata fritt och slipper oroa sig för att vuxna ska ta över och försöka kontrollera deras liv.

De som söker sig till stöd- och hjälpsajter som UMO.se är övervägande tjejer.  Nätet i allmänhet används troligen lika mycket av tjejer och killar för att leta info i sexuella frågor, de använder bara olika virtuella arenor. Sajter för killar har blivit vanligare på senare år.

– De är rädda för att skolsyster ska prata med deras föräldrar och att de ska utsättas för något slags åtgärdsprogram där vuxna styr. Men på nätet får inte föräldrarna veta något och de blir ändå tagna på allvar.

Cecilia Löfberg ser att det fysiska rummet har begränsningar. Att mötas öga mot öga kanske inte alltid är det bästa. Många unga uppskattar att de vuxna inte kan se dem när de chattar, men ändå lyssna på deras frågor, berättar hon.

– De kan känna sig mer sedda i en sådan konversation än om de hade mötts i verkligheten, men det gäller naturligtvis inte alla, tillägger hon.

Den traditionella maktordningen mellan unga och vuxna kan luckras upp på nätet. Det sker inte alltid, men förutsättningarna finns och man kan mötas och chatta på en jämbördig nivå. Kommunikationen hålls på ett schysst plan, den vuxne måste till exempel anstränga sig lite extra för att inte kontakten ska brytas.

I en tidigare studie granskade Cecilia Löfberg diskussionsfora om känslor och sexualitet på numera nedlagda Lunarstorm. Diskussionerna var öppna och syftet var inte att ge stöd eller ge kvalitetssäkrad information. Det fanns stora skillnader i hur tjejer och killar ställde frågor och bemöttes och de traditionella könsrollerna var mycket tydliga. Tjejerna diskuterade känslor och risker med sex. ”När är det ok att ha sex?”, ”Hur man vet om man är gravid?”,” Måste man säga ja till sex fast man inte vill?” var vanliga frågor. Tjejerna fick känslobaserade svar som att de borde tänka sig för, säja nej och skydda sig.

Killarna ställde andra frågor och fick även helt andra svar. De ville ha konkreta råd och tips på hur de ska ha sex. Svaren de fick var raka, som ”Gör såhär” eller ”Träning ger färdighet” och uppskattande kommentarer. I kommunikationen på Lunarstorm fanns en tendens att överbeskydda tjejerna, medan killarna fick uppmuntrande ryggdunkningar.

– Det var bara tjejer som fick rådet ”tänk på ditt rykte”, säger Cecilia Löfberg. De fick fortfarande bära ansvaret för sin egen och killarnas sexualitet.

Hon anser att det är viktigt med sajter på nätet där unga kan få bra och kvalitetssäkrad information om sex och relationer. Den som läst på känner kan känna sig tryggare när de möter vuxna i det verkliga livet.

– För ungdomar med riskbeteenden kan det vara väldigt positivt, avslutar hon.  Via chat-forum kan de få förtroende för vuxna och kanske för första gången bygga en brygga till en bra vuxenkontakt i det fysiska rummet.

Forskningsrapporten ”Att uttrycka det svåra online” kan laddas ned här.

Text: Cecilia Nauclér
BRIS-tidningen nr 3, 2011

Smartphones och hemmadatorer – internet finns tillgängligt dygnet runt för allt fler barn och ungdomar. Nätets anonymitet, och att du inte ens behöver avslöja din röst, gör att internet till ett utomordentligt verktyg för att pröva det allra mest hemliga och privata; sexualiteten.

– De hinder som finns offline för att prata om eller utforska sex, finns inte på nätet. Att du inte har en aning om vem du pratar med kan vara väldigt spännande och lustfyllt. Det kan också vara så att du vet vem du chattar med, men du har ändå skärmen framför dig, vilket gör att du vågar mer, berättar Thomas Jonsland, sakkunnig unga och internet, BRIS. Risken för att göra bort sig upplevs inte som lika stor när man inte befinner sig ansikte mot ansikte, framförallt i det initiala skedet när en kontakt etableras mellan två personer.

– Att ha skärmen eller telefonen mellan sig gör att det också blir lättare att ta nästa steg och fråga om man till exempel kan få se den andra naken. Att veta att man sannolikt aldrig kommer att träffas är också ett skäl till att man vågar mer, berättar Thomas Jonsland och jämför med så kallad ”idoldyrkan”, det vill säga kärlek till en popstjärna som man aldrig kommer att träffa, vilket är ett liknande sätt att utforska känslor och sexualitet. Och hur ska man prata om sex med kompisar eller ha frågor om sex, utan att riskera att någon tycker att det man känner eller gör är fel? Eller behöva gå till biblioteket och låna böcker utan att vuxna ser det? Lösningen blir självklar, man letar fram information på nätet eller diskuterar sex med andra unga på bland annat BRIS Diskussionsforum.

För utforskningen av sexualitet handlar också mycket om att ta reda på fakta om sex och om hur kroppen fungerar, att få ta del av andras kunskap och erfarenheter. I det ingår att en längtan efter bekräftelse; duger jag? Duger min kropp?

– Bekräftelsen på nätet är väldigt snabb, vilket gör det ännu mer attraktivt att använda sig av nätet för sexuella relationer. Det huvudsakliga testande sker mellan två unga som har utvecklat en relation på nätet. Man börjar prata på nätet för att sedan gå vidare till att skicka bilder eller visa upp sig i webcamen, till att ha webcam sex.

– De finns unga som berättar om att de träffar någon online och offline parallellt, men att de enbart visar upp sig naken online, berättar Thomas Jonsland.

Bilder, filmer och webcam är centralt i ungas användande av nätet överhuvudtaget och inte minst i sexuella relationer. Men med användandet av bilder och webcam ökar också risken för utsatthet. Sexuella kränkningar och hot som har sin grund i bilder och filmer är ofta skälet till att unga kontaktar BRIS när det handlar om unga, sex och internet. Och då handlar det framförallt om material som sprids på nätet, mot den ungas vilja. Problem kring spridning av bilder och filmer på nätet rör sig inom om tre områden, förklarar Thomas Jonsland. Ett är när den unga vet att bilder eller filmer har spridits, och de oroar sig för vem som kan ha sett dem, och om spridningen kan leda till andra kränkningar.

Ett annat problemområde är alla hot om att sprida sexuellt material. Till exempel så har man skickat en bild till någon som man uppfattar att man har en relation med och mottagaren hotar med att sprida den vidare om den unga inte skickar fler, ofta mer utmanande eller grövre bilder.

Sedan finns det unga som haft en relation där båda har skickat bilder och/eller filmer till varandra men det har tagit slut och man oroar sig i efterhand för vad som kan hända med bilderna eller filmerna. Sedan finns det också unga som frivilligt sprider sexuellt material på sig själva, om och om igen. En del har fått pengar för att visa upp sig för okända personer och fortsätter att göra det och tycker inte att de mår dåligt av det.

– Men de undrar ändå ofta innerst inne varför de gör som de gör. Och när vi vuxna läser det kan vi se det som ett destruktivt beteende och som en kränkning.

De unga som kontaktar BRIS om problem och kränkningar upplever ofta en enorm rädsla och oro. Dessutom oroar de sig mycket över hur vuxenvärlden ska reagera om den får veta vad som hänt. De behöver få prata om situationen och sin oro och få reflektera över det tillsammans med en vuxen.

– De kontaktar BRIS för att de vet att vi lyssnar utan att fördöma. Med BRIS får de reflektera över vad som är ett sunt utforskande och hur de ska kunna använda nätet utan att må dåligt.  Här har anonymiteten i kontakten med BRIS stor betydelse för att de ska våga prata och skriva.

Föräldrars betydelse för sina barn kan aldrig underskattas, men i det första skedet är en förälder inte alltid den bästa samtalspartnern. En nära vuxen är starkt känslomässigt involverad i den unga och kan ha svårt att inte reagera med egna känslor, oro och fördömanden. Det är också lätt som förälder att reaktionen blir att man tar bort den ungas möjlighet till att använda internet.

– Att ta bort mobiltelefonen eller datorn är för många unga att utplåna deras sociala liv. När straffet blir så stort väljer de att inte berätta när de utsatts för kränkningar eller övergrepp.

Så ansvaret för att få unga att våga berätta om kränkningar och allra helst, att de ska våga be om råd i situationer som kanske är på väg att gå överstyr, är de vuxnas. Vuxna måste därför skaffa sig mer kunskap om hur ungas liv på nätet ser ut och vilka strategier unga har för att hantera problem på nätet, menar Thomas Jonsland.

För unga vill prata med vuxna om deras liv på nätet, förklarar han.  Utifrån deras kontakter med BRIS ser han att de framförallt vill kunna reflektera utan att den vuxne fördömer. Praktiska råd och hur man går vidare med polisanmälningar et cetera är frågor som kommer långt senare i kontakten, och för vissa unga inte alls.

Att vuxna behöver mer kunskap om ungas liv på nätet syns även i BRIS kontakter med vuxna. Den vuxnes oro behöver inte vara just uttalad kring sexuella kränkningar, utan oron är mer diffus och handlar mer om ungas möjlighet till sex online.

– En förälder kan förstå att barnet har sexuella aktiviteter på nätet, och det oroar. Föräldern vet inte hur han eller hon ska hantera det och famlar. BRIS hjälper till med att reflektera kring oron över barn och i vissa fall leder det till att föräldern inte gör någonting. BRIS blir ett verktyg i att komma vidare i relationen till barnet.

Barnen, BRIS och it

För femte året i rad ger BRIS ut rapporten Barnen, BRIS och it. Rapporten ingår som en del i projektet ”Det unga Internet”, ett delvis EU-finansierat projekt om säkrare användning av internet bland barn och unga. Projektet bedrivs av Statens Medieråd i samarbete med BRIS sedan år 2007.

Syftet med rapporterna är att öka kunskapen bland vuxna om ungas vardag online. I rapporten Barnen, BRIS och it 2011 redovisas resultat och analys av de läsningar och kodningar som har gjorts på material från BRIS stödjande kontakter.

Tre teman analyseras djupare i Barnen, BRIS och it 2011: Unga, sex och internet, Kärlek och vänskap online samt Säkerhet och juridik. Ladda ned rapport som pdf.

Text: Pernilla Ahlsén
BRIS-tidningen nr 3, 2011

- För unga hbtq-personer är tiden innan och efter internet som två skilda världar. Innan var möjligheterna att träffa varandra mycket mer begränsade och många måste ha känt sig väldigt isolerade, säger Mina Gäredal på RFSL Ungdom.

Han har skrivit rapporten ”Internet utanför heteronormen” som bygger på intervjuer med unga hbtq-personer om deras nätvanor i sex- och kärlekssammanhang. I studien lyfter ungdomarna fram alla möjligheter som nätet erbjuder. En tjej berättar att hon tidigt började intressera sig för andra tjejer, men att hon inte kände igen sig i den stereotypa bilden av en manhaftig lesbisk kvinna

– För henne var det ett stort stöd att gå in på internet och se att lesbiska tjejer kan vara precis hur som helst. Att hitta någon att identifiera sig med kan hjälpa unga att skapa en positiv självbild, säger Mina. De som inte kommit ut än uppskattar även att de kan vara anonyma. Både för att de kan utforska sin sexualitet utan att riskera att stöta på bekanta, och för att det känns lättare att ställa känsliga frågor. På nätet finns dessutom olika sorters erotiskt material som kan hjälpa dem att komma underfund med vad de tänder på. Eller bara bekräfta att deras sexuella preferenser är okej.

- Många är oroliga att de är onormala för att de inte tänder på samma sak som deras heterovänner. På nätet går det att hitta sexuella skildringar som inte följer den vanliga porrindustrins normer. Det kan vara väldigt befriande, säger Mina. Den sociala gemenskapen på internet kan också göra det mindre smärtsamt att komma ut i ”verkliga” livet.

- Det är alltid lättare om man känner att man inte är ensam och har stöd från andra. På en del nätforum kan man se hur många användare det bor i samma stadsdel. Att veta att det finns en massa homosexuella i närheten kan vara väldigt peppande, säger Mina och tar upp ytterligare en fördel:

- Om man vill ragga på någon av samma kön är det bra om det finns ett särskilt forum för det. Att flirta i skolan eller på en klubb kan upplevas som mer osäkert, eftersom en del personer dessvärre kan ta illa upp och till och med bli våldsamma om någon av samma kön raggar på dem. Vid datorn är du fysiskt säker.

Samtidigt, påpekar han, löper homosexuella samma risk som andra unga att fara illa på . Risken är dessutom större om man känner sig ensam och har dålig självkänsla, något som tyvärr stämmer bra in på många hbtq-ungdomar. Men Minas lösning är inte att begränsa datoranvändandet, eller att uppmuntra föräldrar att spionera på sina barn.

- För många är nätet den enda platsen där de känner att de kan vara sig själva. Statistik visar att hbtq-ungdomar ofta mår dåligt och löper högre risk än andra unga att begå självmord. Alla forum där de känner att de inte är ensamma kan rädda deras liv. Att begränsa deras tid vid datorn vore förödande, säger Mina och fortsätter:

- Vi borde snarare jobba på att stärka ungas självkänsla, så att de klarar av att sätta gränser om de hamnar i obehagliga situationer. Det bästa sättet att stärka självkänslan är att umgås med människor som förstår dig, vilket är precis vad unga gör på nätet.

Fakta

RFSL Ungdom är ett förbund som främjar unga homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter. Förbundet arbetar mot heteronormen i samhället och driver projekt kring frågor som hatbrott, utbildning, identitetsstöd och säkrare sex. De har även en omfattande verksamhet på nätet på rfslungdom.se.

I begreppet hbtq ingår förutom homosexuella, bisexuella och transpersoner även personer som kallar sig queer.