Om syskon

Att för första gången bli förälder är en av de största omställningarna i en människas liv. Glädje och lycka, men också frågor och oro. Hur ska det gå, klarar jag det?

*Citat

*

Från ett till två barn i familjen

Barnet föds, och vi växer med vår uppgift. Många får ytterligare ett barn eller två. Nu har vi redan erfarenhet av vad det innebär att vara förälder, men andra funderingar kan dyka upp. Hur ska jag kunna älska ett barn till lika mycket? I vilken ålder är det bäst att få ett syskon? Hur kommer vårt första barn att reagera? Kommer jag att räcka till för barn nummer två?

Att bli storebror eller storasyster är en omställning. Som enda barnet har man stått i centrum – och nu kommer det plötsligt en till! Som ska ha mat och som ska bäras på och som alla kommer med presenter till…  De flesta föräldrar kan nog komma ihåg reaktioner hos sitt första barn när barn nummer två anlände i familjen.

Reaktionerna ser lite olika ut beroende på det första barnets ålder. En treåring som får syskon kan reagera med att  tillfälligt gå tillbaka i sin egen utveckling. Ett exempel är barnet som börjar kissa på sig fast det utan problem har hunnit till pottan i flera månader. Som vill åka i barnvagnen igen fast det roligaste som fanns förut var att få gå själv. Får barnet lite extra uppmärksamhet och förståelse för hur det känner sig, brukar det snart vara tillbaka i sin egen utveckling igen.

Avundsjuka

Om man som förälder försöker tänka på syskonavunden som små meddelanden från sitt första barn i stil med ”jag känner mig bortputtad”, ”jag vill att mamma och pappa ska vara mer med mig”, ”jag vill också få paket”, finns det ganska enkla medel att ta till för att hjälpa barnet med sina känslor av rivalitet, för det är ofta just vad det handlar om. Du kan hjälpa ditt barn genom att:

• visa att det är okej att känna sig svartsjuk, åsidosatt, att du förstår att det är vad det handlar om

• ge ditt första barn en egen stund då och då. Läsa en bok, gå ut och gunga, cykla en runda… Sådant som inte små bebisar kan. (Det kan vara bra att vara stor!)

• låta ditt stora barn vara ”litet” ibland, till exempel genom att hjälpa det med något som det egentligen redan kan.

Om syskonavunden blir till ett ständigt problem kan det vara klokt att se sig om efter hjälp. För de små barnen är personalen på BVC eller personalen på en öppen förskola ofta bra samtalspartners. De har träffat många i samma situation som du och vet vad som har fungerat för andra. Går ditt stora barn på dagis är på samma sätt personalen där vana vid konflikter mellan barn och känner dessutom ditt barn. Och så finns förstås alla andra föräldrar som man kan diskutera med; det är få familjer förunnat att inte ha upplevt bråk mellan sina barn.

*Citat

*

Vi lär oss av att ha syskon

Med åldern ökar vår förmåga att sätta oss in i andra människors behov och känslor. Därför har ett barn som är åtta, nio år det på sätt och vis lättare än det yngre barnet när syskonet kommer. Nioåringen förstår att en nyfödd måste få mat med en gång. Nackdelen med många år mellan syskonen kan vara att man inte delar sin uppväxt på samma sätt som mer jämnåriga syskon gör. Det kan också vara svårare att göra saker i familjen om barnens åldrar skiljer mycket. Stora och små barn tycker inte alltid att samma saker är roliga.

Rivalitet, avund, konflikter… Visst finns allt det där mellan syskon, men det finns mycket gott också. Att få växa upp med syskon ger massor av tillfällen till träning i socialt samspel. Man tränas i att ta hänsyn, jämka, hjälpa, stå tillbaka. Det är förmågor som man har nytta av hela livet. Syskonrelationen är också oftast den längsta relationen vi har till någon annan människa. Det är med syskonen vi tar hand om våra gamla föräldrar. Och det är syskon som vet och minns hur det såg ut där vi växte upp, vilka grannarna var och hur traditionerna såg ut i just vår familj.

Text: Cecilia Moore
Faktagranskning: BRIS